Bakom galler

Två

När skoldagen var slut för dagen så ringde jag Sonja, en barndomskompis jag mest umgicks med på fester.
"Hej gumman!", svarade hon glatt och jag log åt att hon alltid var så glad. Behövde man positivitet och glädje i livet var hon den rätta.
"Hello, vill du hitta på något?", frågade jag.
"Åå, jag önska att jag kunde men jag ska träffa några kompisar", sa hon och jag gjorde en besviken min. "Men du kan ju komma med!", utbrast hon sedan glatt och jag nickade trots att hon inte kunde se.
"Toppen, jag är hemma hos dig om tio"
"Då ses vi, puss!", sa hon och la på. Jag la ner mobilen i fickan och gladde mig åt att jag hade någonting att sysselsätta mig med istället för att åka hem till helvetet.

Jag tog bussen hem till Sonja och när jag kom fram till den gula villan hördes högljudda röster inifrån. Jag antog att det var hennes andra vänner som var där och jag öppnade dörren utan att knacka. Sonja stod precis innanför och lös upp när hon såg.
"Bella!", hon kramade om mig hårt och lät mig knappt ta av skorna innan hon drog med mig till baksidan av huset där ett gäng killar satt samt en tjej. Sonja umgicks aldrig med tjejer, jag var ett undantag, därför blev jag överraskad när jag såg en tjej sitta där.
"Jag bjöd inte in henne", förklarade hon som om hon läst mina tankar. "Hon följde med en av killarna"
Jag nickade och när vi kom ut vändes allas blickar mot oss.
"Allihopa det här är Bella och Bella, det här är allihopa", sa hon och gestikulerade över gänget. Alla presenterade sig och jag kom inte ihåg ett enda namn, men någon hette något i stil med Hampus, Henrik eller liknande. Jag satte mig bredvid Sonja och en kille gav mig en cider som jag tacksamt tog emot.
"Så hur var första dagen på gymnasiet?", frågade Sonja och jag rykte på axlarna.
"Den var väl helt okej, det var en störd kille som satt bredvid mig", grimaserade jag och hon skrattade.
"Va går du på gymnasiet?!", utbrast en kille som såg ut att vara i 25års åldern. Jag log oskyldigt och ryckte på axlarna.
"Vad liten!", utbrast någon annan och jag himlade på ögonen. Sonja var fyra år äldre än mig och hennes vänner var alltid äldre än mig. Varje gång jag träffade någon av dem fick jag höra samma sak.
Vi pratade ett tag och vi bestämde att vi skulle träffas imorgon igen innan jag tog bussen hem.

När jag kom hem var klockan närmare elva på kvällen och hade jag tur skulle mamma redan ha däckat. Jag tog ett djupt andetag när jag stod utanför vår röda villa. Trädgården var mest ogräs och mossa. Dörren gled upp med ett gnissel och till en början var det tyst och jag hann nästan andas ut innan jag hörde någon muttra från köket. Jag stelnade till men gick in och stängde dörren efter mig. Jag tog av mig skorna och hörde hur hon började röja om. Ett glas for ner i backen följt av en svordom och jag kom på mig själv att hålla andan medan jag tassade in i köket.
Jag möttes av mamma som var påväg ut från köket. Jag stannade upp och hennes rödkantade ögon kollade på mig ett tag innan hon verkade förstå att jag verkligen var där.
"Gabriella?!", sa hon gällt och vinglade fram till mig.
"Klockan är ju för fan elva, vart har du varit?!", röt hon viftade dramatiskt med armarna. Jag försökte svälja med var alldeles torr i munnen så jag harklade mig.
"Ehm... Jag har varit med Sonja", sa jag men det kom ut som ett osäkert pip. Hon rynkade på ögonbrynen som om hon inte visste vem Sonja var, och det visste hon säkert inte heller, hon hade väl glömt bort. Trots att jag känt henne sedan jag var sju.
"Sonja?", började hon mumla innan hon skakade på huvudet och slog näven i köksön.
"Spela roll, du ska fan inte komma hem såhär jävla sent!", röt hon och viftade återigen med armarna. Hon råkade ha ner en ginflaska och ett glas men hon verkade inte märka det. Istället minskade hon avstånden mellan henne och mig och innan jag hunnit reagera hade hon smällt till mig över kinden. Jag snubblade till, jag visste inte ifall det var över kraften i slaget eller om det var chocken. Mamma brukade inte slåss ifall inget hade hänt, visst hade det hänt att hon slagit mig några gånger innan, men då hade det varit för att hon fått sparken på jobbet eller blivit dumpad.
Hon muttrade något innan hon knuffade sig förbi mig och försvann in i hennes sovrum. Jag märkte inte att jag hållit andan förens jag kände hur jag blev yr av syrebrist. Jag tog ett djupt andetag och sköt undan alla tankar innan jag började städa upp röran på golvet, så tyst som möjligt. Av någon anledning blev det alltid jag som plockade upp efter mamma och när jag lyckats plocka upp alla glasskärvor och skura av golvet halsade jag ett glas vatten innan jag styrde stegen mot mitt rum för att gå och lägga mig. På vägen till mitt rum kikade jag in i mammas rum och såg henne ligga snarkandes på sängen, ovanpå täcket, men kläderna på. Jag tog upp en filt från golvet och la den över henne innan jag gick vidare till mitt rum.
Trots att hon inte alls betedde sig som en mamma så var hon min mamma och om ingen annan fanns där och tog hand om henne så fick jag göra det.