Bakom galler

Nitton

Han kysste mig längst halsen och jag pressade bak huvudet så han fick mer plats. Ett svagt stön lämnade mina läppar när han sög till vid en känslig punkt. Han kysste mig över mina bröst och ännu ett stön lämnade mina läppar.
"Colin", viskade jag och han kollade upp på mig med brinnande blick. Jag la händerna runt hans nacke och drog ner honom mot mina läppar. Han kysste mig och bad om inträde till min mun. Jag särade lätt på mina läppar och hans tunga dansade med min.

"VÄCKNING!", ropet fick mig nästan flyga upp ur sängen och förvirrat kollade jag mig omkring. Jag såg alla andra sömnigt resa sig från sina sängar. Vad fan drömde jag precis? Jag och Colin? Herregud jag håller på att tappa det totalt. En svag suck lämnade mina läppar och jag hoppade ner från sängen. I vanliga fall hade jag fått ett surt godmorgon av den inte så morgonpigga Kim. Men nu var hennes säng tom.
Jag gick och ställde upp mig i ledet av tjejer och när alla stod uppställda gick vi mot matsalen. Där fick vi som vanligt sitta vart vi ville och jag funderade ifall jag skulle sitta själv och slippa sitta med Colin. Men det slutade ändå med att jag stod med brickan och blickade över alla för att hitta Colin. Men hur mycket jag än letade verkade jag inte hitta honom. Konstigt, tänkte jag och slog mig ned vid ett bord med tre andra tjejer. De log glatt mot mig och jag besvarade deras leenden innan de gick tillbaka till att diskutera något och jag sjönk in i mina tankar.
I slutet av frukosten hade jag fortfarande inte sätt Colin och jag rynkade på ögonbrynen. Vart fan var han egentligen. Jag såg Nick sitta vid ett bord med annan personal en bit bort så jag reste mig, sa hejdå till de andra tjejerna och gick fram till honom.
"Godmorgon Gabriella", sa han när han såg mig.
"Godmorgon", mumlade jag tillbaka.
"Vart är Colin?", frågade jag och han rynkade lite på ögonbrynen.
"Colin?", frågade han.
"Colin Scott", förtydligade jag och det var som ett ljus som gick upp för honom.
"Han är på isoleringen", sa han sedan och nu var det min tur att rynka på ögonbrynen.
"Varför?", frågade jag men Nick skakade på huvudet.
"Tyvärr Gabriella, det är inget jag kan säga. Du får fråga honom ikväll", sa han och jag suckade innan jag gick iväg.

En hel dag av skola senare kom vi tillbaka till vår avdelning, där fick jag syn på Colin sittandes i soffan med en sprucken läpp. Jag skyndade mig fram och ställde mig framför honom. Han kollade upp på mig och flinade så gott han kunde med svullen läpp.
"Vad fan har du gjort?", frågade jag och förstod att isoleringen måste ha något att göra med slagsmål.
"Jag blev lack och slog skiten ur en kille, tydligen inte så uppskattat av personalen", sa han och jag skrattade svagt och skakade på huvudet.
"Idiot", mumlade jag och han flinade.
"Oh my god Babe!", Theas röst skar in i mitt huvud och hon trängde sig förbi mig och slog sig ned bredvid honom.
"Vad har hänt?", frågade hon och kollade överdrivet oroligt på honom, liksom snälla låtsas mer.
"En fittunge", sa han.
"Jag slår vad om att han fick vad han förtjänade", sa hon och han flinade medan han nickade.
Jag himlade på ögonen och kände mig spyfärdig så jag vände på klacken och gick iväg.
"Gumman då, du behöver inte vara avundsjuk", Theas röst avbröt mig och jag kokade inombords. Helst av allt skulle jag vilja slå ihjäl henne på pricken, men istället vände jag mig om. Försökte ta två djupa andetag och spände blicken i henne.
"Gumman, varför skulle jag vara avundsjuk på en bitch som du?", frågade jag så lugnt jag kunde.
"Kanske för att jag har Colin och inte du", sa hon och kollade triumferande på mig. Jag såg hur Colin höjde på ögonbrynen.
"Till skillnad från dig så vill jag inte ha honom", sa jag och vände mig om och gick därifrån. Trots att jag kokade så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen så var jag stolt över att jag lyckades hantera mig själv.
"Hej stumpan", en kille med blont hår och blonda ögon granskade mig uppifrån och ner med en hungrig blick och ett flin klistrat på läpparna. Det räckte för att jag skulle tappa det. Jag gav honom en örfil och började gorma på honom. Stackarn såg livrädd ut och det förstår jag. Vilket psyko hoppar på någon av ett sliskigt hej? Det var ju inte han jag var arg på, det var ju Theas fel.
När jag var klar hade han en röd kind och såg livrädd ut. Jag landade i verkligheten och kollade på honom.
"Förlåt, det var inte meningen", suckade jag och gick därifrån. Han måste trott att jag var schizofren eller något.
Och så bra gick det med att ta två djupa andetag och gå därifrån.