Bakom galler

Tio

"Framme", sa Erik och stannade i en liten gränd. "Det är huset där framme", pekade han och min blick gled till ett stort vitt hus en hundra meter bort. Huset var nedsläckt och jag bad en tyst bön att ingen skulle vara hemma eller vakna.
"Well, off we go", sa Jakob. Jag nickade och hoppade ut ur bilen med rånarluvan i ena handen. Mitt hjärta kändes som om det skulle hamra sig ut ur bröstet.
"Okej vi gör så här..", började han men hans röst tonade ut i mina tankar. Varför gjorde jag det här? Vad skulle hända ifall vi åkte fast? Fast what the hell, vad hade jag att förlora? Svaret var simpelt, ingenting.
Det jag lyckades uppfatta av vad Jakob sa var att jag skulle bryta upp dörren och sedan smita in medan han höll vakt. Jag antog att det var rättvist eftersom att det ändå var min konka.
Dörren hade kodlås vilket jag inte hade en aning om hur fan man skulle bryta upp. Jag kollade frågandes på Jakob och han himlade på ögonen innan han knuffade undan mig och lossade på det hela. Sedan fixade han något med några sladdar och klick, dörren var uppe. Han öppnade dörren och gjorde en gest med handen.
"Damerna först", mimade han och jag log falskt innan jag tassade in. Det var mörkt och det lät inte som att någon var hemma, men de kunde lika gärna sova. Jag tänkte efter, vart har man det dyraste man äger? Antingen vardagsrummet eller sovrummet. Jag beslutade att jag skulle börja kolla vardagsrummet så jag styrde stegen dit jag anade att vardagsrummet var. Jag hittade rätt och fick direkt syn på ett glasskåp. Glasskåpet var fyllt av porslin, förmodligen dyrt. Jag var förvånansvärt lugn och tyckte av någon anledning att det var mer spännande än skrämmande. När jag kom in i sovrummet hörde jag sirener en bit bort och mitt hjärta stannade i bröstkorgen. Jag kollade mot Jakob som vinkade åt mig att komma. Jag sprang ut och vi kutade mot bilen. Erik gasade så hjulen spann och strax där efter var vi jagade av polisen. Adrenalinet pumpade i mig och det var en skräckblandad förtjusning som fyllde min kropp. Jag kollade bak på polisen och såg att de var tätt bakom, bara en tio meter bakom men för varje sväng skakade vi av oss dem någon meter.
"Herrejävlar", utropade Jakob plötsligt bredvid mig och bilen svängde hastigt. Jag slog huvudet i fönstret och sekunden efter fylldes hela min kropp av smärta tills det svartnade för mina ögon.

Nästa gång jag slog upp ögonen var det ljust, väldigt ljust. En dov smärta dunkade i mitt huvud och jag var tvungen att blinka några gånger innan jag kunde urskilja något. Tillslut förstod jag att jag var på ett sjukhus. Förvirrat kollade jag mig omkring, hur hamnade jag på ett sjukhus? Rummet var litet och det som fanns var min säng och en stol bredvid. En massa slangar satt i min kropp och gick in i en pipande maskin bredvid mig. Någon slags slang gick från mitt armveck till en droppställning. Jag hann inte kolla mer innan en sjuksköterska rusade in i mitt rum. Hon lös upp när hon såg mig.
"Äntligen", mumlade hon och jag rynkade förvirrat på pannan. Hon gick fram till mig och började hålla på med maskinen bredvid mig.
"Hej Bella, jag heter Mary och är din sjuksköterska", sa hon och log. Hon slog sig ned på stolen bredvid mig och om jag var förvirrad innan så var jag ännu mer förvirrad nu.
"Det är förståeligt om du är förvirrad just nu. Du har legat medvetslös i två veckor", sa hon och jag kollade chockat på henne. I två veckor? Hur hade mamma haft det? Levde hon eller hade hon supit ihjäl sig själv? Eller värre, tagit en överdos. Plötsligt kände jag att jag behövde komma därifrån på en gång. Jag försökte resa mig upp men Mary stoppade mig.
"Jag måste ta några prover först", sa hon och jag såg i hennes blick att det var något hon inte berättade. En annan sjuksköterska kom in i rummet och presenterade sig innan han började genomföra några olika tester.
"Hur hamnade jag här?", min röst var hes och jag fick kämpa för att få ut orden. Men det kanske egentligen inte var så underligt eftersom att jag tydligen hade legat medvetslös i två veckor.
"Du var med om en bilolycka", sa Mary och log halvt. Det var inte förens hon sa det som minnena föll på plats. Jag hade varit hos Sonja, fått en konka att råna ett hus och jag hade gjort det. Jag hade rånat ett hus. Polisen hade jagat oss och sedan minns jag inte mer.
"Du kommer anhållas och sättas in på en ungdomsanstalt för kriminella. Dina vänner har redan erkänt och bildbevis på att du var med finns. Dessutom har vi hittat narkotika i ditt blod", förklarade hon och jag visste inte vad jag skulle känna, säga eller göra. Så jag stirrade bara på henne.
"Hon mår bra och är klar för transport imorgon", sa läkaren och gick igen.
"Det blir ingen rättegång eftersom de redan har så många bevis, men du kan överklaga ifall du vill", sa hon men jag ryckte på axlarna. Jag hade ingenting på utsidan som höll kvar mig, dessutom skulle en överklagning förmodligen bara leda till samma sak. Eftersom jag faktiskt hade gjort det.
"Vill du ha något att äta?", frågade hon och log. Min mage kurrade till men jag skakade på huvudet, jag var inte sugen på mat.
"Okej, försök vila. Tryck på den röda knappen ifall du behöver något", sa hon och reste sig upp. Hon gav mig en sista blick och ett leende innan hon försvann ut genom dörren och lämnade mig kvar. Jag var chockad och förvirrad. Kanske borde jag vara upprörd eller arg, men ärligt talat så kände jag ingenting.