Bakom galler

Tjugofem

Jag hade precis tagit av mig jackan och skorna när en kille i min ålder kom ut i hallen. Han hade samma gråa ögon som Paul men samma bruna hår som Jess så jag antog att han var deras son.
"Hej, du måste vara Gabriella", sa han glatt och sträckte fram handen. Jag visste att jag förmodligen var svullen i ansiktet och hade rödgråtna ögon.Trevligt första intryck, verkligen. Jag skakade hans hand och han presenterade sig som Lucas. Jag förvånades över att han inte reagerade mer över att hitta en gråtandes tonårsflicka i hans hall.
"Hoppas du är hungrig, jag har lagat spaghetti och köttfärssås", sa han och jag kände hur min mage kurrade.
"Jag tar det som ett ja", sa han och jag log svagt. Sedan följde jag med honom ut i köket där Paul dukade fram och Jess tände några ljus. Det såg så hemtrevligt ut att jag nästan ville gråta ännu mer. Men istället tog jag ett djupt andetag och torkade bort tårarna. Det kändes för bra för att vara sant men samtidigt fick jag dåligt samvete över mormor. Jag borde ligga och gråta i min ensamhet och inte alls vara här. Dock vet jag att det inte alls är vad mormor skulle velat, hon ville alltid mitt bästa.
"Slå dig ner", sa Paul med ett leende och jag gjorde som han sa. De andra följde mitt exempel och Lucas satt bredvid mig och mittemot satt Jess och bredvid Jess var Paul.
"Ta för dig", sa Lucas och log varmt åt mig. Jag la på lite köttfärssås och spagetti innan jag tog mina bestick. Men jag kunde inte förmå mig själv att äta, det enda jag kunde göra var att stirra på maten trots att det såg, och doftade, hur gott som helst.
"Är du inte hungrig?", frågade Jess och jag kollade upp på henne innan tårar återigen började rinna längst mina kinder.
"Förlåt", sa jag och min röst var tjock och grumlig av alla tårar. Jess log och la ner sina bestick.
"Det är okej, kom jag ska visa dig ditt rum så kan du vila ett tag", sa hon och reste sig. Tacksamt följde jag efter och hon ledde mig till ett rum på ovanvåningen. Rummet hade relativt stor säng, en beige matta och ett sminkbord. Till höger om sängen fanns även ett stort fönster. Det var mycket större och finare än mitt rum hos mamma. Sängen var bäddad och allt jag ville var att gräva ner mig i alla lakan och aldrig mer vakna upp.
"Känn dig som hemma och det är bara att säga till om det är något", log Jess och jag ville tacka henne och hennes familj för allt. Men jag kunde inte öppna munnen. Hon försvann ut genom dörren och stängde efter sig. Jag gled ner längst väggen och kurade ihop mig medan tårarna rann som aldrig förr. Jag snyftade och hulkade och jag skulle bli förvånad ifall någon i huset missade att jag grät. Men jag orkade inte bry mig. Jag var inte den som ofta lät känslorna komma. Men nu var det omöjligt att hålla dem inne och det gjorde ont, det gjorde så fruktansvärt ont.

På något sett hade jag lyckats somna, mitt på golvet. Jag vaknade av att jag drog efter andan och hjärtat rusade i hundra åttio. Det tog en stund innan jag lugnade ner mig. Men när jag lugnat ner mig ställde jag mig upp och gick fram till spegeln vid sminkbordet. När jag fick syn på mig själv fick jag lust att skratta. Mina ögon var svullna och röda. Jag såg ut som en svullen gris. Men vad kunde man egentligen ha förväntat sig när jag gråtit i flera timmar. Jag suckade innan jag försiktigt smög ut från mitt rum. Ljud kom från nedanvåningen så jag antog att familjen fortfarande var vakna. Jag gick in i ett rum i hopp om att hitta toan men när jag öppnade dörren fick jag syn på ett killrum. Lucas satt framför en dator och spelade något spel men när jag öppnade dörren vände han sig mot mig.
"Förlåt, jag letade efter toan", ursäktade jag och han log mot mig.
"Lugnt, den är mittemot", sa han och pekade mot dörren bakom mig. Jag kollade dit.
"Tack", log jag innan jag stängde hans dörr och gick in i badrummet istället. Väl i badrummet sköljde jag ansiktet i vatten i hopp om att få ned svullnaden aningens. När jag torkat ansiktet tog jag några djupa andetag innan jag gick ner och följde ljudet av en tv. Jag kom in i ett stort vardagsrum och fick syn på Jess och Paul som satt i en soffa. De kollade på mig när jag kom gåendes och log. Jag harklade mig och kände mig på något konstigt vis nervös.
"Jag ville bara säga tack för allt det här", sa jag och kände en plötslig rädsla komma farandes. Jag hade känt mig trygg här på något vis, men vem ville ta hand om en trasig och deprimerad tonåring? Dessutom var det ingen som sa att jag faktiskt skulle få stanna här, eller att de ville ha kvar mig. Men och andra sidan kunde jag faktiskt vara hyfsad och tacka för att jag fick ett hustak och mat för tillfället.
"Ingen fara. Kom och sätt dig", sa Paul och jag slog mig tacksamt ned i en fåtölj.
"Vi har fixat en skolplats åt dig på vår sons gymnasieskola. Du måste självklart inte, men vill du så vet du att möjligheten finns. Dessutom ligger den närmare än din gamla", berättade Jess. En ny skola? Jag började tänka på den gamla och insåg att Colin gick där. Men honom ville jag hålla mig undan för tillfället. Han kom inte och hälsade på och verkade ärligt talat inte bry sig, så varför skulle jag svansa efter honom?
"Jättegärna", svarade jag innan jag hann övertänka mer och Paul sprack upp i ett leende.
"Så bra. Jag ska prata med rektorn när du kan börja. Vi har skickat in dina gamla betyg och allt sådant. De har en likadan klass där som i din förra skola", förklarade han och jag nickade tacksamt. En nystart var kanske precis vad jag behövde.