Bakom galler

Nio

Jag vaknade av någon som svor. Sömnigt öppnade jag ögonen och kollade mig förvirrat omkring. Jag låg på en gräsmatta och Colin satt bredvid mig. Vänta va? Colin? Jag spärrade upp ögonen och satte mig snabbt upp. Det skulle jag inte ha gjort för en sprängande smärta tog plats i mitt huvud och jag knep hårt ihop ögonen. Jag masserade mina tinningar och kunde inte tänka på något annat än att det kändes som att hela huvudet skulle sprängas.
"Vad fan gör du här?", fick jag tillslut ur mig och öppnade ögonen för att kolla på Colin. Jag var tvungen att kisa för att se honom. Han stod och borstade av några grässtrån från sina byxor.
"Det är en jävligt bra fråga", muttrade han och minnen från att jag var påväg att sno en bil när Colin plötsligt var där dök upp. Utan att svara drog jag upp min mobil och kollade klockan. Den var tolv på dagen och jag insåg att jag missat mer än halva skoldagen. En suck flög ur mina läppar och Colin kollade på mig.
"Du kan ändå inte åka till skolan och se ut sådär", påstod han och jag kollade på honom med ett höjt ögonbryn. Vad fan menade han? Men sedan mindes jag Carl och hela händelsen. Jag tog fram framkamera och granskade mig själv. Vänsterkinden var mörklila och skiftade i gult. Min läpp var lätt svullen och han hade faktiskt rätt, jag skulle aldrig kunnat gå till skolan såhär. Det skulle det krävas flera ton med smink för att täcka, om ens det.
Huvudvärken fick mig illamående och jag kände hur magen vände sig. Jag lutade mig in i en buske och spydde samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig mer dricka, som varje gång jag vaknat upp bakfull och mått piss.
"Euw", hörde jag Colin säga och jag gav honom fingret. Jag torkade mig om munnen och kände behovet av något att äta och dricka. Men jag hade dum som jag var lämnat alla pengar hemma och aldrig att jag gav mig tillbaka dit.
Colin började gå bortåt och jag blängde efter honom.
"Vart fan ska du", ropade jag.
"Hem", svarade han drygt utan att kolla bak. Jag gav honom fingret igen. Trots att jag egentligen inte förväntade mig ett annat beteende från honom så trodde jag att vi iallafall kunde vara trevliga mot varandra efter gårdagen.
Jaha, vart fan tog jag vägen nu då?

Jag drog upp mobilen och ringde Sonja. Hon svarade redan efter andra signalen.
"Heeeej", svarade hon.
"Hej, vad gör du?", frågade jag.
"Inget, vill du komma över?"
"Yes, vi ses snart", sa jag och vi la på.

En kvart senare var jag utanför Sonjas hus. Hon öppnade glatt dörren men när hon såg mig formades hennes mun till ett o.
"Gud, vad har hänt?", frågade hon och granskade mig från top till tå. Jag antog att jag såg rätt förjävlig ut med tanke på gårdagen och att jag faktiskt sovit på en gräsmatta.
"Jag var på fest igår, blev full och råkade hamna i bråk med en tjej. Sedan sov jag tydligen utomhus", ljög jag och skrattade svagt.
"Och hade jag kommit hem såhär hade mamma dödat mig", la jag till och hon nickade förstående.
"Gumman jag förstår. Kom in, du kan ta en dusch så lagar jag något att äta till oss", sa hon och jag log tacksamt. Jag gick in och hon hämtade en handduk åt mig innan jag gick in till badrummet för att duscha. Jag låste om mig och började klä av mig. Men min blick fastnade på mitt ansikte i spegeln. Min kind var utöver den lila-röda färgen svullen och min läpp hade spruckit. Jag suckade och satte på duschen. Vattnet var varmt och i samma sekund som vattnet rann längst mitt ansikte lät jag tårarna rinna fritt.

Efter duschen fick jag låna kläder av Sonja innan vi gick ner till hennes kök där hon värmt en pizza till oss.
Jag log och slog mig ned mittemot henne.
"Tack", sa jag och tog en pizzaslize.
"Såklart, du är alltid välkommen", sa hon och tog en tugga av pizzan.
"Några kompisar kommer över senare, du får gärna stanna ifall du vill", sa hon.
"Absolut, vilka?", frågade jag och la kanten på tallriken, vem äter ens kanterna på pizzan?
"Samma som förra gången", sa hon och jag nickade.

När vi ätit hann vi precis plocka undan innan dörren flög upp och hennes kompisar rusade in. Den här gången var inte tjejen med utan det var bara killar. Vi hälsade på dem innan vi gick ut och satte oss på Sonjas balkong. En kille hade en påse med piller som han delade ut, han gav mig ett och jag tog emot den och såg att det var ecstasy. Jag svalde tabletten och slog mig ner på en fåtölj. Sonja trängde sig ner bredvid mig och jag la upp mina ben på henne.
"Ska vi köra vårt spel?", frågade en kille.
"Inte när hon är här", svarade en annan och nickade mot mig. Jag kollade konstigt mot honom, vad fan menade han.
"Vadå inte när jag är här?", frågade jag och han vände sig mot mig.
"Ja alltså spelet är rätt extremt", sa han och kollade drygt på mig. Jag fnös högt.
"Jag är på", sa jag och han höjde på ögonbrynet.
"Är du på finns det ingen återvändo", sa han och jag nickade.
"Fortfarande på"
"Det är en extrem variant av sanning eller konka och du är helt enkelt tvungen att göra eller säga allt som sägs", förklarade han och jag lyssnade uppmärksamt.
"Är du säker på att d-", han blev avbruten av Sonja.
"Men herregud hon sa ja", sa hon och han suckade.
"Fine, då kör vi"
Och sagt och gjort så körde vi igång leken, det började rätt enkelt men ju längre in i leken vi kom desto grövre saker kom upp.
"Bella, sanning eller konka", frågade en kille vars namn var Erik.
"Konka", svarade jag och han nickade och flinade svagt.
"Du ska göra inbrott i Larssons och sno det dyraste du hittar", flinade han och jag drog efter andan. Göra inbrott?
"M-men", började jag men han avbröt.
"Är man med i leken får man leken tåla", sa han och jag svalde hårt men nickade.
"Fine, men jag vill ha med mig någon. Jag vet inte ens vilka Larsson är", sa jag och han nickade.
"Det är rättvist, det blir ändå jävligt svårt att råna ett hus helt själv. Du tar med dig Jakob", sa han och pekade på en kille med brunt hår. Han såg irriterad ut över att de valde honom men protesterade inte.
"Jag har två rånarluvor i min bil, ni kan ta de. Jag skjutsar", sa Erik enkelt, som om att råna ett hus var något han gjorde på rutin. Vi ställde oss upp och följde efter honom. Mina känslor var blandade, jag ville känna adrenalinet men samtidigt hoppades jag att det inte var någon barnfamilj vi rånade. Jag ville inte sätta ärr i någon annans liv.