Bakom galler

Trettiotvå

Jag slingrade mig ur hans grepp och torkade mina tårar med handflatan.
"Rör mig inte", sa jag och han kollade konstigt på mig.
"Jag menar det. Du kan inte bara komma och gå som du vill. Jag behövde dig men du var inte där. Jag behöver inte dig längre", sa jag och trots att det sista var en lögn så önskade jag att det var en sanning.
"Bella-", sa han men jag skakade på huvudet.
"Nej säg inget. Jag vet att jag är patetisk som trodde att det var något mellan oss. Men oavsett vad så gjorde det ont när du inte var där", sa jag och han såg nästan ledsen ut.Mest av allt ville jag bara kasta mig i hans famn. Men jag visste hur han var, det hade jag vetat hela tiden och att jag ens hoppats på något annat var inget annat än idiotiskt av mig.
Utan att vänta på svar vände jag mig om och gick iväg. Jag hoppades smått på att han skulle följa efter, men när jag kollade bak var han ingenstans i syne. Jag sjönk ihop på trottoaren och lät tårarna rinna. De rann och rann och tillslut grät jag så mycket att jag inte fick någon luft. Det var som att allt jag hållit inne kom ut på en och samma gång. Sedan kände jag hur någon satte sig bredvid mig och jag kollade upp. Min syn var suddig av alla tårar men jag kunde ändå urskilja att det var Colin som satt bredvid mig. Han drog in mig i hans famn och jag grät mot hans bröst.
"Förlåt", mumlade han in i mitt hår. Jag orkade inte tänka efter ifall han var värd att förlåta, det var ett problem för en annan gång. Just nu behövde jag honom. Han lät mig gråta mot hans bröst tills jag lugnat ner mig och åtminstone kunde andas normalt.
"Hon är död Colin", sa jag sedan och försökte förgäves torka bort tårarna som trillade ner för mina kinder. Det var egentligen inte meningen att orden skulle lämna mina läppar, men nu var det redan försent för att ångra sig. Han kollade på mig med en blick som var svår att tyda.
"Mormor, hon är död", snyftade jag och när jag sa det kändes det som att någon högg en kniv i mitt bröst. Han drog in mig i sin famn igen. Han sa inget, men det behövdes inte. Det jag behövde nu var någon att luta mig mot och ärligt ville jag inte luta mig mot någon annan.
Vi satt där ett tag i tystnad, tills mina tårar slutat rinna och jag börjat skaka av kyla.
"Ska vi gå tillbaka?", frågade han och jag nickade motvilligt. Jag ville inte att någon skulle se mig såhär men hade jag tur kunde jag smita upp till mitt rum utan att någon märkte. Vi gick tillbaka i tystnad, men det fanns inte mycket att säga. Vi båda hade saker att tänka på och ärligt så orkade jag inte prata just nu. Vi gick upp till huset och när vi kom in i hallen hörde vi att de var i vardagsrummet. Jag tog av mig skorna och smet upp för trappen och in i badrummet. Jag låste dörren och kollade mig själv i spegeln. Mitt ansikte var rött och svullet, mina ögon var rödgråtna och det var inte direkt en charmig bild. Jag sköljde mitt ansikte i kallt vatten och tvättade av mig sminket innan jag gick till mitt rum. När jag öppnade dörren satt Colin på stolen vid mitt sminkbord. Jag orkade inte bry mig att han var där utan trampade bara av mig byxorna och bytte om till en hoodie. Sedan kröp jag ner under täcket och kollade på Colin.
"Jag ska sova, så du kan gå", sa jag trots att jag egentligen ville att han skulle stanna.
"Jag orkar inte umgås med de andra just nu, så jag stannar här ett tag", sa han och kollade på mig.
"Om det är okej alltså?", tillade han sedan. Jag svarade inte utan flyttade mig bara närmare väggen och lyfte på täcket. Han kom och la sig bredvid mig och drog in mig i hans varma famn. Jag ville gråta av någon anledning men inga tårar kom. Jag blundade och försökte ignorera verkligheten och alla tankar som snurrade runt i huvudet. Colins närvaro gjorde det nästan enkelt att fokusera på annat och kort efter jag slutit ögonen var jag i drömmarnas värld.