Bakom galler

Tjugofyra

En månad senare

Det var dagen jag skulle bli frisläppt och jag hade precis blivit kallad till Nicks kontor.
"Jag kommer sakna dig, gör inget dumt", sa jag till Kim och kramade om henne hårt.
"Kommer sakna dig också", viskade hon och sedan skiljdes vi åt. Det var en glädjeblandad nervositet i min kropp när jag styrde stegen mot Nicks kontor. Jag kunde knappt förstå att idag var dagen jag skulle slippa det här stället, inga mer strikta regler eller förbud. Jag skulle kunna gå upp och gå och lägga mig precis när jag ville. Dessutom det bästa av allt, jag slapp alla horungar som hade för mycket attityd här inne.

Dörren till Nicks kontor stod på glänt och jag gick in. Nick satt försjunken i sina tankar och hade en rynka mellan ögonbrynen.
"Hej", sa jag glatt och han kollade upp på mig.
"Hej", sa han försiktigt och mitt leende försvann.
"Vad har hänt?", frågade jag.
"Sätt sig på stolen", sa han och jag gjorde som han sa. Han öppnade munnen men suckade och tusen olika tankar hann fara genom mitt huvud. Otåligt vred jag på mig och försökte ignorera min dåliga magkänsla.
"Din mamma har åkt in för narkotikainnehav", sa han och all min glädje rann av mig. Jag var inte förvånad, och hon förtjänade det. Men det betydde att jag inte hade någon vårdnadshavare att komma ut till. Jag svarade inte på det han sa utan stirrade bara på honom.
"Det innebär att du får stanna här tills vi har en lösning", förklarade han och allt mitt hopp sjönk till botten. Vad fan skulle jag göra nu? Jag tvivlade på att jag skulle klara en endaste timme till här inne.
"Men jag har pratat med din mormor och hon kan skriva över sig som din vårdnadshavare", sa han och jag lös upp. Att mormor skulle bli min vårdnadshavare glädje mig något enormt och jag kunde inte tänka mig någon bättre.
"Men hon kan tidigast få papperna klara inom en vecka, det innebär att du måste vara kvar här en vecka till", förklarade han och jag nickade. Absolut jag hade sett framemot att komma ut, men en vecka gjorde inte särskilt mycket nu när jag visste att jag skulle bo hos mormor.
"Jag pratar med henne så hörs vi vidare", sa han och jag log tacksamt innan jag gick tillbaka till avdelningen. När jag blev insläppt kollade alla konstigt på mig. Förmodligen för att det var menat att jag inte skulle komma tillbaks.
"Lexa? Vad gör du här?", frågade Kim och jag gjorde en grimas.
"Mamma har tydligen åkt fast för droger, vilket betyder att jag inte har någon vårdnadshavare", sa jag och hon rynkade på pannan.
"Kärringjävel", muttrade hon sedan och jag brast ut i skratt. Jag kunde inte sagt det bättre själv.
"Men mormor ska bli min vårdnadshavare", sa jag och Kim lös upp. Hon visste hur mycket min mormor betydde för mig.
"När får du komma ut då?", frågade hon.
"Om en vecka", sa jag och hon nickade.
"Även fast jag tycker synd om dig så är jag glad över att ha dig en vecka till", log Kim och jag kramade om henne.
"Jag hade aldrig klarat en hel vecka utan dig", svarade jag och hon log. Men sedan bleknade hennes leende och hon kollade allvarligt på mig.
"Colin har fortf-", började hon men jag avbröt. "Inte hört av sig? Nej", sa jag och försökte spela oberörd. Men både hon och jag visste att så var inte fallet. Frågorna hade snurrat konstant i mitt huvud, varför hade han inte hälsat på? Hade något hänt? Hade han förstått att jag inte var något att ha? Hade han glömt bort mig? Och även fast jag inte ville tänka på honom så lyckades hans namn alltid smyga sig in.
"Men han vet att du ska bli släppt idag, märker han inte att du är ute kommer han 100% besöka dig här", sa hon och jag hoppades att hon hade rätt, fast ändå inte. Träffade jag honom var risken att han fastnade i mitt huvud ännu mer och jag visste att vi aldrig skulle funka, så kanske var det lika bra.

Dagarna gick men Colin kom aldrig och hälsade på. Besvikelsen låg och gnagde i magen och jag blev arg på mig själv för att jag ens tillät mig själv att hoppas, ännu mindre att jag litade på honom. Det gjorde faktiskt ont att han visste så mycket om mig som han faktiskt gjorde, men ändå kom han aldrig och hälsade på.