Bakom galler

Trettio

När jag vaknade nästa morgon låg jag kvar i samma säng. Yrseln och illamåendet kom farandes och jag påmindes om vilket helvete det är att vara bakis. Jag låg kvar ett tag innan jag satte på mig mina kläder och tassade ner. Jag såg några ligga utslagna i soffan och plastmuggar var spridda lite här och var. Jag drog upp min mobil och letade reda på Julias nummer. Hon svarade inte så jag ringde Lucas och det visade sig att han var kvar. Han kom ner för trappan och såg lika död ut som jag kände mig.
"Bakis?", frågade jag roat och han grymtade något ohörbart tillbaka.

Efter att ha duschat hemma och bytt om kände jag mig aningens bättre. Jag tvingade i mig själv en macka också innan jag begav mig ut för att hälsa på Kim. Som tur var tog det bara 30 minuter att åka till anstalten kommunalt härifrån. Jag satte mig på bussen och stoppade hörlurarna i mobilen och lät musiken strömma ut. Bussen stannade vid en station och när jag kollade upp såg jag ingen mindre än självaste Colin gå på bussen. Hjärtat började banka fortare och jag var nära på att gå av bara för att slippa se honom. Jag drog på min luva över huvudet och hoppades att han inte skulle se mig. Det gjorde han inte heller och han satte sig några säten framför fast på andra sidan, så jag hade perfekt syn över hans bakhuvud. Det var omöjligt att inte stirra och känslorna jag kände var svåra att beskriva. Jag var arg och något annat på samma gång. Jag önskade att jag inte hade brytt mig, men såklart gjorde jag det. För av någon anledning ville min kropp ha honom och mitt huvud kunde inte få ut den irriterande killen ur mitt huvud.
Min station kom och snabbt gick jag av genom bakdörrarna. Det var inte förens jag var ute ur bussen jag märkte att jag hade hållit andan. Jag tog ett djupt andetag innan jag styrde mina steg mot entrén för besökare och skrev in mig. Sedan hämtade en av vakterna mig, jag kände igen honom och log åt honom. Han log tillbaka och tog mig till besöksrummet. Där satt Kim och väntade och när hon såg mig lös hon upp.
"Hej!", sa jag och hon log glatt.
"Fan vad jag har saknat dig", sa hon och jag log.
"Men du måste berätta allt, vart har du hamnat, hur är dom? Vad gör du?", babblade hon på och jag skrattade åt henne.
"Lugn", sa jag och hon skrattade.
"Jag bor hos två som heter Jess och Paul, de har en son som heter Lucas. Han är skön och går i samma skola som mig. Jag har träffat en tjej som heter Julia och vi har klickat as bra", sa jag glatt och hon såg glad ut för min skull.
"Hur är Jess och Paul då?", frågade hon.
"Hur underbara som helst, de välkomnade mig med öppna armar från första dagen", sa jag och skämdes smått när jag tänkte på hur jag grät hela vägen.
"Har du träffat Colin något?", frågade hon och jag gjorde en grimas. Hon gav mig en blick att jag skulle berätta och jag suckade.
"Såg honom i en affär med någon hora", sa jag och orkade inte ens bry mig om att försöka vara trevlig. Hon skrattade lite åt mitt uttryck men gjorde samtidigt en äcklad min.
"Jag är ledsen Bella, jag trodde verkligen han gillade dig", sa hon och jag suckade.
"Av någon anledning trodde jag iallafall han ville vara min vän", sa jag och i samma sekund insåg jag hur löjlig jag lät. Jag var ledsen och sårad över honom? Jag visste att vår lilla fling och vänskap endast skulle stanna inne på anstalten. Men ändå blev jag förvånad? Varför blev jag ens förvånad längre när folk sårade och svek mig? Eller frågan var kanske mer varför jag ens förväntade mig något av någon.

En halvtimme senare var besökstiden slut och Jess hämtade mig utanför stationen. Jag hoppade in i hennes bil och hon sänkte julmusiken som strömmade ut ur högtalarna.
"Var det bra med Kim?", frågade hon och jag nickade.
"Hon är väl trött på att vara där inne, men jag förstår henne", sa jag och hon log förstående.
"Juste, jag glömde och berätta men jag och Paul ska tyvärr åka iväg en vecka. Det är vår bröloppsdag imorgon", sa hon och kollade skamset på mig.
"Vadå tyvärr? Vill du inte?", frågade jag oförstående.
"Jo absolut, men det är så synd nu när du precis flyttat hit så åker vi iväg. Inte så trevligt av oss", sa hon och jag log mot henne.
"Det är absolut ingen fara, ni har gjort så mycket för mig och ni förtjänar en vecka iväg", försäkrade jag och hon kollade på mig.
"Lovar du? För annars stannar vi hemma såklart", sa hon och jag skakade drastiskt på huvudet.
"Åk, jag lovar", sa jag och hon såg lättad ut.
"Juste jag tänkte fråga dig, Julia sa att du brukade klippa hennes hår. Finns det någon chans att du skulle kunna klippa mitt?", frågade jag och Jess lös upp.
"Men självklart, vad hade du tänkt dig?", frågade hon.
"Ganska mycket, typ precis under axlarna", sa jag och gjorde en grimas. Jag tyckte egentligen om mitt långa hår. Men just nu kände jag för att pröva något nytt.
"Åå", sa hon exalterat och jag log mot henne.