Bakom galler

Tolv

"Fan du var ju grym på det här", sa Kim och gjorde en grimas när hon samlade ihop alla kort för att blanda. Jag log lite lätt.
"Så, tell me Bella, vad gör du här?", den välkända rösten trängde sig in i mitt huvud och jag kollade upp och mötte ingen mindre än Colin.
"Jag undrar detsamma", sa jag och log lite falskt åt honom. Han flinade lätt och slog sig ner bredvid mig. Jag flyttade mig längst ut på bänken, längst bort från honom, i ett tecken på att jag ville vara så långt bort från honom som möjligt.
"Droger", sa han sedan och sökte min blick.
"Din tur", fortsatte han sedan. Kim satt och kollade fram och tillbaka mellan oss.
"Känner ni varandra?", frågade hon och jag suckade.
"Det skulle man kunna säga", sa Colin innan jag hann svara.
"Tyvärr", muttrade jag och hon höjde på ena ögonbrynet.
"Nå, Bella tänker du berätta?", fortsatte han. Jag tänkte först ifall jag skulle hitta på något men jag var inte direkt den enda på det här stället som var oskyldig, och dessutom hade jag inget att förlora.
"Rån och droger", suckade jag och han kollade lite smått förvånat på mig.
"Jaså", sa han och jag himlade med ögonen.
"Colin vad gör du här?"
"Jag har ju redan sagt det", sa han och jag suckade.
"Du vet vad jag menar, vad vill du mig?", frågade jag.
"Jag ville bara hälsa"
"Okej, du har hälsat, nu kan du gå", sa jag och han flinade roat.
"Hon är fortfarande kaxig"
"Käften", morrade jag och han höll upp händerna.
"Fine", sa han med ett leende lekandes på läpparna medan han reste sig upp och gick tillbaka till soffan där en blond tjej med blåa ögon suttit och skickat hatiska blickar mot mig under hela tiden Colin var här. Hon lös upp när Colin slog sig ner bredvid henne och direkt började hon klänga på honom. Hon gav mig en mallig blick och jag fnös högt.
"Så du och Colin?", frågade plötsligt Kim och jag kollade på henne innan jag förstod vad hon menade. Jag skakade hastigt på huvudet.
"Va? Nej aldrig", sa jag och rynkade äcklat på näsan. Fast jag kunde inte låta bli att bli irriterad av synen av tjejen som klängde klängde på honom. Vem trodde hon att hon var?
"Visst", fnyste Kim retsamt och jag gav henne en blick.
"Det är sant", utbrast jag men hon bara flinade åt mig.
Jag slängde bak en blick och fick ögonkontakt med Colin medan hans lilla hora kysste honom längst halsen.
"Thea!", utropade en vakt varnande. Tjejen, horan, eller Thea, vad man nu än ville kalla henne, slutade att kyssa Colins hals och kollade oskyldigt upp på vakten.
"Jag varnar dig", sa vakten allvarligt och hon nickade oskyldigt och reste sig upp från soffan.
Hennes steg styrdes mot vårat bord och när hon passerade väste hon "Tro inte att du kan komma och sno honom", jag förstod att hon syftade på Colin och jag tillät mig själv att brista ut i skratt. Jag, sno Colin? Aldrig. Vad var det med tjejer och tro att jag ska sno Colin ifrån dem?
"20 minuter till läggdags!", ropade samma kille som sagt åt Thea. Jag reste mig upp och gick för att fixa iordning mig till sängen. När jag var klar kröp jag upp i min säng och det visade sig, turligt nog, att Kim hade sängen under mig.
"Godnatt Bella", sa Kim.
"Godnatt", svarade jag och la mig till rätta. Jag slöt ögonen men mitt huvud var fullt av tusentals tankar. Carl, Colin, Thea, Nick, Sonja. Jag kunde omöjligt somna och det tog säkert upp till två timmar innan jag faktiskt somnade.

Jag vaknade av en hög röst som sa att klockan var sju och att det var dags för uppställning. Jag sträckte på mig i den hårda, väldigt smala, sängen och hoppade ner från den för att klä på mig. När jag var klar ställde jag mig lydigt i ledet.
"Händerna knutna bakom ryggen och gå på led hela vägen", sa en tant och ledet började röra på sig. Mot matsalen. När vi kom in stod redan färdiga frukostbrickor där. Brickan var fylld med en yoghurt, ett bröd och vatten. Jag hatade yoghurt så ratade därefter den direkt och högg istället in på brödet. Brödet var torrt och smaklöst men det funkade. Efter frukosten ledde de tillbaka oss till vår sal.
"Gabriella kom med oss", sa Nick när vi precis kommit in genom dörrarna. Jag rynkade frågandes på näsan men gjorde som han sa och följde med de ut.
"Dina föräldrar är här på besökstid", sa han och en kall kår gick igenom min kropp. Med föräldrar antog jag att han menade mamma och Carl. Frågan var varför de hade orkat ta sig hit för att hälsa på mig? Kanske hade mamma tagit sig i kragen och insett att hon måste förändras.
"In här, vakter kommer finnas utanför och hålla koll", sa han och höll upp en dörr. Jag gick in och såg att på andra sidan glasrutan satt mamma och Carl. När jag mötte Carls blick kollade jag bort och tog ett skakigt andetag. Jag vet mig hårt i läppen för att inte vända om och springa därifrån av rädsla. Jag slog mig ned på stolen och mötte mammas blick.
"Hej", sa jag tyst men förhoppningsfullt. Hon kollade på mig ett tag innan hon öppnade munnen.
"Du är ju för fan helt jävla tappad! Du kan inte göra något rätt och jag visste att du höll på med dumheter men det här? Det var droppen!", gormade hon och mitt hjärta sjönk som en sten. Det kändes som att hon hade slitit ut mitt hjärta och trampade på det om och om igen.
"Mamma-", började jag men hon avbröt mig.
"Du kallar inte mig mamma! Från och med nu är du inte min dotter!", fortsatte hon och Carl stod bredvid med ett nöjt flin. Mamma fortsatte gorma men det var som att jag kopplade bort, jag såg henne svära och spotta på glasrutan som skiljde oss åt. Även fast hon inte var världens bästa mamma så fanns det nog ingen som kunde såra en mer än ens egna mamma. En vakt på andra sidan drog bort henne och en annan tog med sig mig. Jag var förvånad över att jag inte var arg, men det var som om jag inte visste hur jag skulle reagera. Jag var som i en annan värld och märkte knappt vart vi gick, men plötsligt var vi tillbaka i salen och det var inte förens då allt faktiskt sjönk in. Mammas ord, Carls flin och allt. Jag kände mig ensammare än någonsin och jag var bokstavligt talat ensam. Jag hade ingen. Det gjorde ont och jag visste knappt hur jag skulle hantera det, men trots det så grät jag inte. Det var som att mina känslor stängde av.
Jag kände en hand på min axel och jag tittade upp och möttes av Colins bruna ögon.
"Är du okej?", frågade han och ifall inte all energi hade runnit av mig hade jag blivit irriterad över att han pratade med mig. Men nu nickade jag bara. För jag var okej, jag behövde inte mamma. Inget hade förändrats, jag har inte haft henne på flera år.Men trots att jag försökte övertala mig själv om att jag var okej så gjorde det ont. Ont som in åt helvete.
Colin kollade tvivlandes på mig, det syntes på lång väg att han inte trodde på mina ord.
"Kom", sa han och öppnade upp sin famn för mig. Det var precis vad jag behövde, någon som öppnade sin famn för mig. Jag orkade inte ens försöka säga att jag klarade mig själv utan trillade bara in i hans famn och lät honom hålla om mig. Hans kram påminde om våran kväll på bilen och det var som att hans famn fick mig känna igen, för plötsligt forsade tårarna ner för mina kinder och blötte ner hans grå hoodie.
"Colin och Gabriella!", sa en vakt varnande. Men jag var inte redo att släppa honom ännu så jag lät honom hålla om mig lite till.
"Hallå!", sa vakten skarpare och Colin släppte mig försiktigt. Jag torkade mina tårar med ärmen av min hoodie men det rann bara nya.
"Ingen närkontakt!", fortsatte vakten och jag snurrade hastigt runt.
"Men vi har för i helvete släppt varandra!", fräste jag innan jag hann tänka efter.
"Språket", varnade han och jag gav honom fingret. Det var som att han verkligen ville att jag skulle flippa.
"Håll käften", fräste jag.
"Bella", sa Colin menande och jag mötte hans blick.
"Det är ingen idé, dom har övertaget", sa han och log halvt. Jag nickade och vände mig för att gå till sovsalen.
"Du får två prickar Gabriella", sa vakten och det kokade inom mig. Jag vände mig om och gick fram med arga, snabba steg. Jag vet inte vad som egentligen flög i mig, men ilskan fick det att rinna över. Jag höjde handen och skulle precis klappa till honom när någon tog tag om min arm och stoppade mig. Det var vakten själv som höll ett stadigt tag om min arm och jag förstod inte ens varför jag trodde att jag skulle kunna slå vakten. Han tog tag om båda mina armar och drog våldsamt med mig. Han förde mig iväg och bokstavligt talat, slängde, in mig i ett litet rum utan fönster. Jag förstod att jag var i en isoleringscell för jag hade inget förutom betongväggar och en madrass på golvet. Rummet var litet och det enda som lös upp rummet var en glödlampa i taket. Det kändes som att rummet krympte och luften blev tjock när jag insåg hur litet rummet faktiskt var. Vakten stängde dörren och låste efter sig. Jag kände hur paniken började komma av att vara instängd och jag började andas snabbare.
"Hon får en panikattack", hörde jag någon utanför säga.
"Låt henne vara, hon får lära sig", sa en annan och sedan hörde jag hur stegen avlägsnade sig.
Jag fick bara mer och mer panik och det kändes som att jag skulle dö. Andas, sa jag till mig själv i huvudet. Andas, bara andas. Det är hjärnspöken. Men oavsett hur mycket jag försökte övertala mig själv så funkade det inte. Det kändes som att jag skulle dö, jag fick ingen luft och ingen plats. Jag satte huvudet i knäna och tog hårt tag om mitt hår. Är det nu jag dör?