Bakom galler

Sjutton

54/365

Dagarna här gick förvånansvärt snabbt, att jag redan hade varit här i femtiofyra dagar var för mig helt oförståeligt. På den tiden hade jag lyckats få en lillasyster, en fiende och en, ja vad ska man kalla honom, vän? Någon att skratta med ibland iallafall. Men för det mesta försökte jag hålla mig borta från folk här, dels för att vissa var helt psyko och dels för att nästan ingen här var min typ av person. Alla hade mycket temperament vilket gjorde att nästan inga funkade ihop. Jag hade tur som ändå klickade med Kim och Colin.
"Jag kan inte fatta att jag åker hem imorgon", sa Kim med ett brett leende. Jag väcktes ur mina tankar och log mot henne.
"Jag kommer sakna dig som fan", sa jag och plutade med underläppen.
"Jag kan komma och hälsa på, dessutom ses vi på utsidan!", sa hon och jag nickade med ett leende.
"Jag är glad för din skull Kim", sa jag och hon log stort mot mig. Hela hon såg glad ut och hon hade stannat från trubbel länge nu, försökt att fokusera på skolan och att inte få sitt datum framflyttat. Hon hade lyckats bra och jag var stolt över henne.
"Ska du bo hos din bror nu då?", frågade jag och hon nickade.
"Ja, han är ju nitton och har skrivit på en massa papper för att få ha mig", förklarade hon. Det jag visste om hennes bror var att han brydde sig otroligt mycket om sin syster, att han var rolig, snäll, bra på att laga mat och älskade high school musical filmerna. Dessutom hette han Luke Moore och var enligt Kim en riktig tjejtjusare.
Anledningen till att hon inte kunde bo med hennes föräldrar var att hennes mamma dog i cancer när hon var tre och hennes pappa tog självmord kort därefter. Ganska oansvarigt att lämna sina barn helt ensamma skulle man kunna tycka, men samtidigt kan man ju inte skylla på honom för att inte ha någon livsglädje kvar.
"Jag tror att det första jag ska göra är att köpa mat från donken!", sa hon överlyckligt och jag skulle precis svara när jag kände två armar slingra sig runt min midja bakifrån. Jag puttat snabbt bort händerna och blänger på personen som står bakom mig. Det visar sig vara ingen mindre än Colin.
"Så, vad pratat ni småflickor om då?", frågar han och slår sig ned bredvid mig.
"Kim släpps imorgon", sa jag och Colin såg chockad ut.
"Ärligt? Grattis tjejen", sa han och gav henne en klapp på axeln. Kim log och mumlade något i stil med tack.
"Min bror hämtar mig, då får ni träffa honom!", sa hon glatt. Kim tyckte på något oförståeligt sätt om Colin. Visst, han var väl rolig och charmig, ibland. Men fortfarande, han var ett riktigt kukhuvud.
Plötsligt såg jag Thea närma sig och jag himlade på ögonen. Hon såg irriterad ut och slog sig ner, nästan på, Colin.
"Hej Babe", sa hon och kysste honom på kinden medan hon glodde på mig. Jag gav henne en 'vad' blick men hon kollade bara drygt på mig.
"Tja", sa Colin tillbaka och hon lutade sig fram för att kyssa honom men han vred undan huvudet.
"Inte nu Thea", sa han och viftade bort henne innan han vände sig till mig och Kim. Han började prata om Kims bror och Thea såg förolämpad ut. Jag gav henne ett litet triumferande flin och hade blickar kunnat döda hade jag varit stendöd.

På kvällen den dagen satt jag i sängen och pratade med Kim.
"Jag är glad att komma ut från det här helvetet, men hur ska jag klara mig utan dig?", sa hon och kollade på mig med en gnutta rädsla i blicken. Det var konstigt egentligen, Kim visade inga känslor och var alltid så hård mot allt och alla. Men inför mig blev hon sårbar och liten igen. Inte för att jag klagade, tvärtom.
"Det kommer gå as bra, jag tror på dig. Dessutom har du ju din bror och snart kommer jag ut", sa jag och log. Hon sneglade på mig med ett litet leende.
"314 dagar är inte snart Bella", sa hon och jag skrattade tyst.
"Nej det har du rätt i, men jag kan använda alla mina samtal till att ringa dig", sa jag.
"Men tänk om jag faller tillbaka i dåliga vanor", sa hon lite ängsligt.
"Du är stark Kim, hitta en distraktion. Du kommer klara det", log jag och hon log tillbaka.
"Tack", sa hon och kramade om mig. Jag kramade tillbaks och önskade henne verkligen all lycka.
"LÄGGDAGS!", ropade en i personalen och jag gav Kim ett sista leende innan jag klättrade upp och la mig i min säng. Kort därefter släktes lamporna. Jag låg vaken i mina tankar ett tag, tills jag kände att tankarna och ångesten började ta över. Jag försökte tänka på något annat men det slutade med att jag hoppade ner från min säng och tassade ut ur salen, mot toan. Jag kände hur ångesten bubblade upp och gick över i panik. Nästan snubblandes öppnade jag dörren till en av toaletterna och stängde efter mig. Jag gled ner längst med väggen och försökte få kontroll på min andning, men på något sätt fick jag inte luft. Förgäves försökte jag komma på vad jag hade fått tips på att göra när en panikattack kom, men jag kunde omöjligt tänka. Det kändes som att hela jag skulle explodera och jag var helt säker på att jag dör nu.
Jag ryckte till när någon plötsligt tog tag i mina axlar. Jag öppnade ögonen men kunde omöjligt se vem det var. Personen sa något men jag kunde inte tyda vad.
"Koncentrera dig på mig", plötsligt trängde sig rösten igenom mina tankar och personen andades överdrivet högt för att jag skulle följa efter. Efter ett tag lugnade jag ner mig och jag insåg att personen som hjälpte mig vad Colin. Jag kollade in i hans bruna ögon och tyckte mig se en viss oro i hans blick. Jag skakade smått och märkte inte att jag hade gråtit förens jag kände hur mina kinder var blöta.
"Kom", sa han och höll ut sina armar. Jag la mig i hans famn och lät honom hålla om mig medans tysta tårar rann längst mina kinder.
Och när vi satt där, mitt i natten, på ett toalettgolv, så tänkte jag att han kanske inte var så dum ändå.