Bakom galler

Tjugotvå

Tiden hade flugit förbi och om lite mer än en månad var det jul. Vi satt och julpyssla, dock utan saxar, vilket ledde till att ville man klippa något så fick man riva. Själv tyckte jag att julen verkade mysig, men det var inget jag minns att jag någonsin hade firat. Jag hade mest haft ångest när jag sett andra med sina familjer äta en härlig middag och öppna paket framför en öppen brasa. Medan jag själv legat i min säng i min ensamhet och undrat när min mamma skulle komma trillandes hem.
"Kolla jag har gjort en tomte", sa Colin och höll upp en röd toalettrulle med en flirtkula på toppen. Han hade ritat dit händer och ben, och för att inte glömma en kuk.
"Mongo", skrattade jag och slog till honom på armen. Han flinade.
"Din tomte och min tomte kan pippa", sa han och jag skrattade.
"Bete dig ditt äckel", skrattade jag och Kim kollade roat på oss.
Jag hade en underlig känsla i min kropp. Det gick knappt att beskriva och för att vara ärlig var det nästan en skrämmande känsla. Jag kände mig nästan, glad? På riktigt alltså. Det var något med Colin som fick mig känna mig levande, på ett bra sätt. Men samtidigt vad det skrämmande, för jag kände ett behov av honom. När jag inte var med honom kom jag på mig själv att sakna honom eller när jag skulle sova låg jag vaken för att han var i mina tankar. Jag vet att det lät hur sjukt som helst och jag förstod inte varför jag inte kunde sluta tänka på honom. Men och andra sidan var det kanske inte så konstigt då vi var instängda med varandra konstant. Det var skrämmande men samtidigt skönt att veta att vår lilla fling, eller vad man nu skulle kalla det, skulle stanna här inne när vi kom ut.

En jullåt började spelas i högtalarna och ett leende sprack upp på Kims läppar innan hon började sjunga med. Colin hakade snabbt på och de började sjunga i kör. Jag log roat åt dem medan jag skrev "god jul mormor" på ett rött kort som jag sedan ritade en julgran och snöflingor på. Det såg ut som att ett barn hade gjort kortet, men vad fan, det var väl ändå tanken som räknades.

"Hur brukar ni fira jul?", frågade Colin plötsligt och leendet som klätt mina läppar försvann. Jag svalde och kollade på Kim medan hon började berätta.
"Jag brukar mest fira med min bror och våran pappa. Sedan brukar vi träffa släktingar på hans sida", berättade hon och Colin nickade innan han vände sig mot mig. Jag hade hoppats att han på något sett skulle glömma fråga mig, men sådan tur hade jag inte.
"Du då Bella?", frågade han och kollade nyfiket på mig. Jag kollade ner i bordet innan jag klistrade på en oberörd min.
"Jag har aldrig firat jul", sa jag och Colin såg chockad ut. Jag log åt honom i ett sett att säga att det var okej.
"Det blir det ändring på i år", sa Kim och log mot mig. Jag besvarade hennes leende innan jag fortsatte rita på mitt julkort till mormor.
"Själv då Colin, hur brukar du fira jul?", frågade jag medan jag ritade en tomte under granen.
"Jag hatade jul som liten, ni vet en massa skit med familjen. Men min första fosterfamilj fick mig att tycka om julen igen. Brukar fira med dem fortfarande och vi har en tradition att bada isvak", berättade han och jag höjde ena ögonbrynet när han nämnde isvak.
"Fy fan vad kallt", påstod jag och han nickade med ett flin.
"Jo, man har inte mycket att skryta med efter att man doppat sig", sa han med ett större flin och när jag förstod vad han syftade på smällde jag till honom på armen. Han skrattade.
"Vadå, sant ju", sa han och jag gjorde en grimas. Av någon anledning kändes det obekvämt att säga sådana saker framför Kim, även fast hon inte var ett barn så kändes hon som min lillasyster.

"Gabriella, du har besök!", vaktens utropande fick mig att rynka på ögonbrynen. Vem hälsade på mig nu?
"Lycka till", sa Kim och jag gav henne en grimas innan jag följde med vakten ut. Utanför möttes jag av Nick som eskorterade mig till mötesrummet. När jag kom in i rummet såg jag mormor och sprack upp i ett stort leende.
"Mormor", viskade jag när jag omfamnade henne. Jag drog in hennes trygga och varma doft och kände hur alla mina muskler slappande av i hennes närhet.
"Hej gumman", sa hon och strök mig lätt över håret.
"Hur är det med dig?", frågade hon när vi dragit isär kramen.
"Det funkar faktiskt bra här inne", sa jag. Vilket var nästan helt sant, om man bortsåg från några konflikter.
"Du fick två veckors förlängning förut", sa hon menande och jag gjorde en grimas medan vi slog oss ned vid ett bord.
"Jag vet, men det blir så mycket känslor här inne och ibland råkar det komma ut", sa jag och hon verkade förstå. Min fina mormor, som alltid hade  förståelse för mig. Jag kramade om hennes hand.
"Hur har du det?", frågade jag och hon log.
"Allt är bra med mig, lite ensamt när du inte kommer över på fika"
"Snart kommer jag ut och då lovar jag att ta igen all missad tid, och fika", sa jag och hon skrattade.
"Har du hittat några vänner här inne?", frågade hon och jag nickade och berättade glatt om Kim. Mormor lyssnade intresserat och ett leende formade hennes läppar när jag berättat klart.
"Vad kul för dig", sa hon och jaga började tänka på Colin.
"Du vet den där jobbiga killen från skolan jag berättade om förut?", sa jag och hon nickade.
"Jo han minns jag"
"Han är här", sa jag och skrattade.
"Hur funkar det då?", frågade hon och jag gjorde en grimas.
"Jo det funkar. Vi är faktiskt", jag tog en paus och gjorde en grimas. "Vänner", avslutade jag.
"Du ser, vänskap kan ibland finnas där man minst anar det", sa hon och hade ett lurigt leende på läpparna. Jag rynkade på ögonbrynen åt hennes luriga leende innan jag bytte samtalsämne.

"Vi måste gå tillbaka till avdelningen snart", sa Nick efter att jag och mormor pratat om allt mellan himmel och jord ett tag.
"Ta hand om dig", sa hon och kramade om min hand med hennes svala hand. Sval? Hon som alltid brukade vara varm. Jag skakade av mig oron som kom gnagandes. Det var ju ändå vinter ute, klart hon var kall.
"Du med, älskar dig", sa jag innan jag reste mig för att följa med Nick ut.
"Älskar dig också gumman", sa hon innan jag försvann ut genom dörren.

Mötet med mormor fick mig längta ut ännu mer än vad jag redan gjorde. Men snart var jag ute härifrån, bara några månader till. Det klarade jag. Det var jag tvungen att klara, för mormors skull.