Bakom galler

Tjugotre

Idag var dagen Colin skulle komma ut. Min kropp var fylld av en underlig känsla. Kanske var det för att jag visste att våran lilla vänskap samt "romans", skulle stanna här inne. På utsidan skulle vi låtsas som att vi inte kände varandra och tro det eller ej men jag trivdes faktiskt bra i hans sällskap.
"Hur är det?", frågade Kim och jag log halvt mot henne.
"Bra", sa jag och hon kollade lite fundersamt på mig men sa inget mer.
Colin kom och slog sig ned vid vårt bord.
"Helvete vad sjukt att jag blir frisläppt idag", sa han glatt och jag försökte spela glad genom att le. Men tankarna snurrade för fullt i huvudet på mig, skulle han glömma bort mig på en gång eller skulle han sakna mig?
"Jag kommer sakna dig babygirl", sa han till mig och tog tag i mina höfter och drog mig närmare honom. Han drog in mig i en kram och jag kramar tillbaka. Jag försökte göra allt för att inte spricka upp i ett leende men kunde inte motstå leendet som smög sig på mina läppar. Jag såg att vakten kollade på oss men han sa inget, förmodligen för att han visste att det var Colins sista dag.
"Men om en månad ses vi", sa han och jag suckade svagt. Jag förstod att han bara a så nu, för både han och jag visste att vi aldrig skulle funka på utsidan. Varesig som vänner eller något annat. Så jag antog att det här var vår sista dag tillsammans. Han behöll armen runt mina axlar när vi släppte på vår sidokram.
"Ni är ju för gulliga", sa Kim retsamt och jag spände blicken i henne.
"Käften", morrade jag och Colin skrattade.
Nick kom fram till oss och log.
"Colin det är dax", sa han och jag kände klumpen växa i magen. Han reste sig upp och vi följde efter. Vi gick efter Nick till samma rum vi sa hejdå till Kim förra gången. Sedan kramade han om Kim.
"Jag kommer sakna dig snorunge", sa han och hon skrattade. Sedan vände han sig till mig med ett leende. Han öppnade armarna och jag kramade om honom hårt.
"Jag lovar att komma och hälsa på", sa han och jag blev varm i hjärtat.
"Lova?", sa jag.
"Jag lovar", sa han och till min förvåning gav han mig en kyss. Jag blev varm i hela kroppen och ville aldrig att den skulle ta slut. Men Nicks harklande fick oss ändå att dra ifrån.

"Ta hand om er"
Och med det sagt lämnade han mig och Kim.
Först kändes det inte så mycket men sedan kände jag mig ensam, trots att jag hade Kim. Dock var jag otroligt glad över att jag hade Kim, utan henne hade jag aldrig klarat mig.
Resten av dagen blev jag av någon anledning på bråkhumör, men med tanke på att jag bara hade en månad kvar försökte jag hålla mig så lugn som möjligt. Vilket funkade, om man bortsåg från några utbrott på Kim.
"Tänk på att du kommer ut snart", sa Kim med en grimas.
"Ja", sa jag lite frånvarande. Självklart var jag glad över att få komma ut, men att komma ut till mamma och Carl kanske inte var drömscenariot. Tvärtom, det kunde nog inte blivit värre. Menmen, jag behövde ju egentligen bara en vårdnadshavare för att komma ut härifrån. Det var ju ingen som sa att jag var tvungen att bo med dem. Tanken fick mig plötsligt att börja fantisera om hur det skulle vara att bo hos någon annan. Men innan jag han måla upp bilden av mig själv och en lycklig familj tänkte jag på att det kunde lika gärna bli värre än hemma hos mamma. Tänk så hade jag hamnat hos någon som hatade mig, för egentligen vem vill ta hand om en bråkig, trasig och otrevlig tonåring? Jag skakade av mig tanken, det var nog lika bra att bo hemma hos mamma. Jag hade klarat mig i 17 år, jag klarade mig nog ett år till. Jag suckade högt innan jag återvände till verkligheten och insåg att Kim granskade mig.
"Ska vi spela kort?", frågade jag i hopp om att försöka få tankarna på något annat. Hon nickade och försvann iväg för att hämta en kortlek.