TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 41

"Personen du söker kan inte nås för tillfället" En besviken suck lämnade min mun när jag la på och kastade ifrån mig luren.

I 3 timmar hade jag väntat på honom men han vägrade svara i telefonen. Klockan var redan 6 på kvällen och dom andra skulle komma vilken sekund som helst. Varför svarade han inte? Skulle han aldrig höra av sig igen? Hade han redan tröttnat på mig?

I ett försök att tänka på annat gick jag ut i köket och startade högtalaren på hyllan. Det plingade till i högtalaren när den kopplades till mobilen och snart sipprade musiken ut och fyllde lägenheten. Med ryggen mot köksluckorna gled jag ner till golvet med knäna tätt intill kroppen och nynnade med till Maggios "Dumpa mig".

"Älskling hur mår du?" Det var My som hade dykt upp och nu stod hon i ingången till köket och såg lite besvärat på mig.

"Det är bra, Noel dök aldrig upp." Svarade jag och reste på mig.

My såg med en lite sårad blick på mig "han kommer säkert" sa hon och gav mig en kram.

Hon hade med sig en pizza som vi delade på under skratt och allsång med högtalaren. Så småningom började folk dyka upp. Ludwig, Dante, Axel och några kompisar till dom kom samtidigt och när Dante klev in gick My fram och viskade något i örat på honom. Han slängde en blick på mig och sen gick han in i pappas rum med mobilen pressad mot örat.

Det blev en lugn men sjukt rolig fest, vi var inte speciellt många 20 pers typ men jag hade så kul. Jag försökte att ha så kul jag kunde i alla fall, även om tanken på att den personen jag var kär i totalt sket i mig för tillfället störde mig hela tiden. Trotts det gick timmarna och när Noel vid 23-tiden fortfarande inte har dykt upp förstod jag att han inte skulle göra göra det heller.

"Jag måste ta en cigg bara!" Jag höjde rösten lätt i försök att överrösta musiken men gjorde istället bara tecken med handen mot klara (en vän till Axel) innan jag gick ut på balkongen.

Snön jag hade sett falla från himlen tidigare idag hade blivit slask igen och regnet pissade ner över Söder. Jag höll handen lite lätt som ett skydd för att allt min smink inte skulle regna bort och tittade ut och ner på gatan. Det var mörkt, precis som det är i december. Vädret fick en att längta in till filtar. glögg och julstjärnor som spred ett varmt ljussken i lägenheten. Trotts mörkret tyckte jag mig skymta något nere på gatan, en liten bit från min port. En lång gestalt som satt och lät regnet göra honom genomblöt. Mitt hjärta stannade, sen slog det så ångestladdat så varje slag kändes som en chock i kroppen. Man kunde se hur han tillslut reste sig från elskåpet han suttit på och började gå sin väg. Så fan heller att han skulle.

"Hallå, stanna Noel!" Jag hade kastat mig ut genom lägenheten, ner för trapporna och ut genom porten.

Där stod jag i regnet med vita jeans, en svart fin tröja i lövtunt material, tygskor och hade precis ryckt tag i armen på Noel. Han vände sig tvärt om och såg på mig nästan som att han inte kände igen mig. Sen bad han mig att släppa och han fortsatte gå.

"Varför hörde du inte av dig?" Frågade jag med en bestämd ton.

"För att jag inte ville" svarade han kyligt med ryggen fortfarande mot mig.

"Jag tror inte på det där. Snälla kan du säga vad jag har gjort så vi kan lösa det?" Mitt tonläge var bönfallande och jag skämdes över mig själv, men jag var tvungen att få någon typ av svar.

"Jag var med henne" den här gången vände han och såg mig rakt in i ögonen. Vid det laget var det tur att regnet redan fått mascaran att rinna för nu hjälpte mina tårkanaler till.

Han såg på mig en lång stund till jag bröt ögonkontakten och vände på klacken.

"Fan ta dig" fräste jag ur mig innan jag gick tillbaka in. Jag kutade upp för trapporna och smet så diskret jag kunde på mitt rum där jag slängde mig ner i sägen och grät med huvudet mot kudden.

Hur länge jag låg där minns jag inte men jag minns att efter en stund kom My, och jag hade för en sekund hoppats att det var Noel som klivit in genom dörren. Hon strök mitt hår när jag snyftade ner i lakanen och tillslut somnade jag. Jag minns att jag vaknade till och hörde upprörda röster mellan My och någon annan men jag somnade lika fort igen.

"Gå och sov på soffan! Jag stannar här med henne, ingen annan." Hon lät arg och i all förvirring mellan sömn och verklighet förstod jag inte vem det var My kunde vara så arg på. Sovrumsdörren stängdes igen och hon kröp ner bredvid mig.

Jag var så trött, det kändes om att någon tagit från mig varenda muskel jag ägde. Jag kravlade upp ur sängen och ut i köket. Det såg inte så farligt ut. Kanske hade My och Dante varit schyssta och plockat lite innan de gått och lagt sig kvällen innan. I kylen hade mina red bulls sin hedersplats och jag tog en innan jag gick för att kolla på Vänner som vilken annan ledig dag som helst. När jag kom nära vardagsrummet noterade jag låga snusningar som kom från två blonda huvuden som låg skavfötters och sov i soffan. Det ena huvudet var Dantes och det andra var Noels... Var det han som My hade pratat med igår kväll när jag sov? Det uppstod ett litet illamående av all nervositet som spred sig i min kropp och jag vet inte riktigt varför mitt humör blev så hetsigt men jag är lite glad att jag inte bara höll tyst. Som sagt hände något, jag fick ett infall och drog av täcket från Dante och Noel så att båda vaknade med ett ryck.

"Jag vill prata med dig!" jag såg bestämt på Noel och försökte ignorera Dantes svordomar och klagomål över att jag väckt honom.

"Nu?" med en frasig morgonröst och trötta ögon såg han på mig lite förvirrat.

"Ja, nu!" beordrade jag innan jag gick in på mitt rum igen.

"Mysan förlåt men kan du lägga dig därute med Dante? jag behöver prata med Noel lite." Jag gungade till henne lite så hon vaknade och kunde lyssna på min instruktioner. Hon nickade och kysste mig på pannan innan hon gick ut i vardagsrummet.

Ett par sekunder senare klickade dörren till och in klev han. Noel, Johan, Ossian, Flike och allt jag ville var att han skulle gå igen.