TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 31

Noel

Jag har en enda fråga som studsar runt inne i mitt huvud, frågan som är anledningen till att jag inte sov inatt, frågan jag aldrig kommer få ett svar på.    Vad hände?

Ena sekunden var allt bra, allt var precis som du skulle, sen vände det. Hon bara försvann, utan anledning. Det var som att allt bara svartnade när hon sa det, att hon inte ville ha mig i sitt liv. Jag hade gjort precis tvärt emot det my hade sagt. Jag lät henne hinna backa, och jag hann inte fatta ett smack. Dante vägrade prata, han ville varken berätta för mig hur det var med henne eller hälsa något från mig. "Allt är okej" var det ända jag fick höra konstant, bullshit. Man får inte bara en knäpp och stänger folk ute utan anledning.

Så nu satt jag på en bänk i skolkorridoren och tittade ner i golvet, med en penna vandrandes mellan fingrarna och en mössa, alldeles för långt nerdragen, satt jag och analyserade allt när jag avbryts av steg i den ljusa stentrappan. Jag vrider huvudet bort mot trappan för att se Ludde komma gåendes. Trotts att jag och Emelie inte ens var tillsammans så gör det ont, riktigt jävla ont, och lyckligtvis ser Ludde det också med tanke på att jag i nästa stund är indragen i en kram som tar mig en stund att släppa.

"Det kommer att ordna sig brorsan, jag lovar" Luddes övertygelse i rösten får mig att vilja hoppas, men jag skakar bara på huvudet. Varför skulle det?

"Jodå, det gör det alltid." Han löt övertygad, gnästan som om han stod där med facit i hand. Men det har varken han eller jag, och det är riktigt jävla frustrerande när allt jag vill ha är ett 'och så levde de lyckliga', men det kommer jag aldrig att få, inte som det ser ut nu i alla fall.

"Saknat mig?", det kändes som om någon vippat ner en hink is i mina byxor, förjävligt, när jag hörde den där rösten. Vartenda hårstrå på hela min kropp reste sig av obehag. det sista jag behöver nu är hon och hennes fanskap till handlingar.

"Vad vill du Mathilda?", Ludwig lät smått irriterad, vilket är förståeligt med tanke på vilket helvete hon jämt förde med sig. Jag däremot sa inte ett ljud, det faktum att hon antagligen stod precis bakom mig med ett sånt där elakt hånflin som bara hon kan ge ifrån sig gjorde mig så illa till mods att jag bara ville försvinna.

"Varför så otrevlig Kronan?", hon hade en tendens att ge alla smeknamn efter deras efternamn, Kronstrand-kronan, Flike-Fliken, Lindhe-Lindan & Liljefors-Liljan. Ludwig bara blängde på henne med en äcklad blick.

"Ställ dig upp hjärtat", sa hon bestämt samtidigt som hennes hand placerades på min axel.

Försiktigt och med tveksamhet i tankarna reste jag mig upp, jag vet inte varför men det kändes som att hennes ord var min lag.

"Men Noel, du har ett av världens vackraste ansikten, vänd dig om så jag får se dig", tänk dig i film när en häxa typ ska äta ett barn till lunch och låtsas vara snäll, så lät hon.

Som den hund jag är vände jag mig om och mötte hennes ansikte för första gången på väldigt länge. Hon hade det medel långa, naturligt platinablonda håret utsläppt men en del av håret hade hon satt upp som i en boll mitt på huvudet. Jag önskar att jag skulle kunna säga att det var en ny tjej som stod där, men en varmare blick och välkomnande famn, men så är inte fallet med Mathilda. Hon kommer för alltid att vara samma gamla kalla, otrevliga, dramasökande och framförallt elaka Mathilda. Det som hände sedan var inget annat än sjukt, helt plötsligt hade hon pressat sina läppar jämt emot mina, och i ren chock och panik hade jag kort därefter tryckt ifrån. Sedan hade hon backat undan, tittat på mig som om det var jag som "anföll" henne och sen sprungit därifrån.

Emelie

Som sagt önskar jag fortfarande att jag bara "glömt" pennan i skåpet och gått till lektionen utan för vad som än hände efteråt, kan bilden av vad som hände fortfarande bränna på mina näthinnor. Bilden av Noel som kysser ett par läppar, läppar som inte är mina utan någon heeelt annans.

För att komma mindre sent än jag radarn skulle göra så småsprang jag upp för de ljusa stentrapporna tills jag tagit mig upp till andra våningen där förutom ettornas skåp, kemisalarna också ligger. Men innan jag hunnit ta mig fram till mitt skåp. Innan jag ens hunnit uppfatta att jag inte är ensam har jag lyckats få syn på när Noels läppar pressas mot någon annans. Om jag står där i 20 minuter eller en halv millisekund minns jag inte, men jag stod där tillräckligt länge för att uppfatta vad som hände och inse att Noel gått vidare. Jag visste det! Sånna killar finns bara i filmer, typ Titanic och sådant skit. Eftersom att tårarna hetsigt bränner och att jag har en känsla av att jag inte vill bli "upptäckt" så mer eller mindre kastar jag mig själv ner för trapporna. Usain Bolt, släng dig i väggen säger jag bara.

När jag kliver in i klassrummet vars dörr precis var påväg att stängas när jag dykt upp och skyndat mig in, är känslan av obehag, oro och ångest lika stor som när Dante hämtat mig på skolan sist. Tyst går jag och sätter mig på min plats samtidigt som jag hårt sväljer ner klumpen av gråt i min hals.

"Okej hörni! Det vi kommer att göra ett tag framöver är att skriva, mycket. Vi kommer börja med att ni ska välja valfri en film och en valfri låt som ni utifrån dom sen ska skriva två dikter eller diktliknande texter." Anna (läraren) log lite halv stressat och blickade ut över klassen.

Det här skulle nog gå bra tänkte jag, eller jag tänkte egentligen mest på att jag ville lägga mig i en grop o aldrig mer se dagsljus men det skulle också resultera att mitt skrivande skulle gå relativt bra. Det tog inte lång tid innan jag hade bestämt mig för vilken film och låt, det var inga svåra val över huvud taget. "You belong with me"-Taylor Swift och "Förr eller senare exploderar jag"-John green.

Så fort vi blev tillsagda att starta började jag skriva och jag slutade inte förens lektionen var slut. Jag skrev och skrev och skrev, vräkte ur mig saker på papperet framför mig, det var som att jag för en gång skull inte behövde ha ont i mig, jag fick känna smärtan genom en annan karaktär.