TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 2

(Tidshopp till ungefär en vecka senare)

Jag slår upp ögonen ungefär lika hetsigt som mitt alarm slår mitt huvud, är det något jag hatar så är det att gå upp på morgonen. Innan jag hunnit göra något annat så har jag dragit igång musik från mobilen, vet helt ärligt inte riktigt hur jag skulle ta mig upp ur sängen om jag inte fick lyssna på musik.

Jag reser mig upp och kollar runt i mitt rum, här hos pappa har jag ett ganska stort rum men simpelt, det är liksom en säng, ett skrivbord en garderob och lite inramade bilder på mig och my hänger liter överallt här inne.
My och jag har bokstavligt talat känt varandra hela livet, vi är födda på olika datum men med endast några minuters mellanrum, jag är född strax innan tolvslaget 25:e augusti 1998 och my den 26:e strax efter tolvslaget, våra föräldrar träffades på BB och sen dess har vi suttit ihop. Hon och jag har alltid gjort allt  tillsammans och ingen känner mig så bra som hon, det kan dock vara ganska enerverande att umgås med någon som kan dig så bra men jag älskar henne och skulle verkligen göra allt för henne.

Jag går fram och ser mig själv i spegeln, bilden av mig själv gav mig kvällningar för typ ett år sedan men inte nu längre, jag förstår inte riktigt vad som jag störde mig så mycket på med mig själv, jag menar jag är inte så stor skillnad mot någon annan (utseende mässigt) 170cm tjej med brunt hår "normal viktig"  eller vafan man ska säga, jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv så länge jag har långärmade tröjor på mig. Jag kommer aldrig kunna ändra på det förflutna men hade man kunnat göra det hade jag suddat ut vart enda spår av ärr på mina armar för länge sen, men det där tillhör den gamla Emelie, inte den jag är nu.

Jag tar fram en borste och reder ut mitt mörkbruna hår, då jag klippte axelkort för typ ett år sedan så är det typ några centimeter nedanför nyckelbenen nu, mitt hår växer ganska sakta för jag förstörde det så mycket med massa hårfärg när jag var mindre.

När jag står med ett glas oboy i högsta hugg och precis ska dricka det hör jag hur mobilen ringer, en högljudd suck lämnar mina läppar samtidigt som jag styr mina steg mot rummet. Jag lyfter upp mobilen och ser att det är pappa som ringer, han ska antagligen kolla så jag är vaken eller något.

"Hallå?" Säger jag lite halv stressat så att han ska förstå att jag liksom inte riktigt har tid för en massa kallprat.

"Hej! Skulle bara kolla så du var vaken?" säger han men det låter mer som en fråga.

"Jo det är jag ju eftersom att jag svarar" säger jag och skrattar till lite, ska liksom möta upp My vid bussen om tio minuter och har inte ens borstat tänderna så börjar liksom få ganska bråttom.

"Aha men då ses vi när jag kommer hem då! Puss" säger han från ingenstans och lägger på... faaan va skumt han betedde sig då.. aja skit samma nu lär jag faktiskt klä på mig.

När jag kliver på bussen ser jag My sitta längst bak närmast fönstret, våra blickar möts och hon skiner upp i ett leende.

"Hej! As nice outfit ju! Hur känns det o börja gymnasiet idag då? Har du någon aning om vad våran första lektion är? My var verkligen en sån som kunde ställa 35 olika frågor och sedan svarat på dom åt sig själv snabbare än du hunnit blinka.

"Rektorn ska typ hålla tal kl 08:30 sen blir vi typ skickade till våra klassrum tror jag" My nickar och återigen öppnar hon munnen

"snygga skor hörredu" utbrister hon och ler det konstigaste leendet jag sett i mitt liv

"va menar d-" hinner jag säga innan jag finner mig själv tittandes ner på mina fötter och inser att när jag stressade på mig ytterkläderna tagit på mig ett par slitna gamla converse med hål i.

"Asså nej nej nej! Fan också!" Jag nästan skriker men som tur är så är det bara jag, My och någon gammal dam som befinner oss på bussen.

My brister ut i ett total garv så hon knappt får någon luft, jag blänger fruktansvärt surt på henne innan hon övertalar mig om att "ingen kommer ändå lägga märke till det i vilket fall så det spelar i gen roll" Men jag är säker på att halva skolan kommer kommentera det och skratta o ha sig, fan också jag måste börja tänka mig för.

Någon timme senare sitter jag och någon kille som heter Lukas bredvid varandra på en historielektion jag lyssnar dock inte så mycket, jag sitter mest och tänker, på mamma, allt känns verkligen som mitt fel med mamma.

Asså min mamma är inte som alla andras, hon lider av depression och är även bipolär, och jag vet att hon kommer aldrig må bättre av att bråka med mig men jag kan liksom inte hålla mig ifrån att säga emot, dessutom är det alltid hon som spårar ur,inte jag. Jag har jämt fått ta rollen som mamma, till både mig och mina syskon (mina två småbröder), när mamma sover eller är ledsen eller allt annat som hon alltid är så får jag ta över mammas plats. Innan jag flyttade tog jag dom alltid till skolan, gav dom frukost, hämtade dom från skolan nattade dom, jag allt, så innan jag drog var det sista jag sa att nu kunde hon få en chans att lära sig vara mamma också.