TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 5

"Vad menade du egentligen med att du gillar honom mer än vad han gillar dig?" Jag stod framför spegeln i My's rum och provade hennes militärgröna bomberjacka men gav ifrån mig en suck och kastade den bland de andra jackorna som låg på hennes golv, jag såg ut som en åsna i allt. Jag hade sovit hos My och nu var klockan typ halv 8 på kvällen, vi hade typ bara suttit hemma ätit pannkakor med nutella och bara tagit det lungt, jag har liksom aldrig gillat att fira min födelsedag med skumpa och fyrverkerier, utan jag har alltid helst typ kollat film med pappa.

"Jo, asså... jag vet ju att han är lite av en fuckboy, och det var liksom aldrig meningen att jag skulle börja gilla honom, men nu blir jag liksom helt konstig i hans närhet. Hela jag bara ryser så fort jag hör hans röst, och jag vill bara vara med honom hela tiden." Hennes röst blir lägre och läger för varje ord och hennes ansikte rödare och rödare. "Men har du sagt det till honom?" Säger jag lätt och drar på mig en trenchcoat som självklart inte heller satt bra. "Nej, det är ju som att be om att bli dissad." Hon vände blicken mot mig och tittade på mig som om jag vore helt tappad. "Aja" suckade jag och nu hade jag börjat bli stressad för jag inte hittade vettiga kläder, jag gav ifrån mig en frustrerad suck och kände hur jag bara blev argare och argare.

Det var ganska påfrestande för mig att bli arg, eller upprörd eller alla känslor egentligen, men värst var det när jag var arg, om ingen hann få mig att lunga ner mig blev jag så frustrerad så jag började stortjuta, inte för att jag var ledsen men det blev bara för mycket och jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Jag kände hur en klump sätter sig i magen och letar sig upp mot halsen, jag blir allt mer stressad och börjar rota runt bland alla kläder vi spritt ut på golvet, jag får allt svårare att andas och jag känner hur paniken knackar mig på axeln. Fan. Varför skulle det bli såhär, över en jävla jacka?! Det gick liksom inte att stoppa, jag känner hur tårarna bränner under ögonlocken och i samma sekund lägger någon en hand på min axel så jag rycker till och vänder mig om. "Den här ska du ha, den här är mera du, inte någon jävla hipster-jacka" My sträcker fram en svart skinnjacka och ler, jag känner hur tårarna ryggar tillbaka och paniken släpper, "Tack!" Kvider jag och kramar om henne. Jag drar på mig jackan och tittar på My i hopp om en ärlig bedömning av mitt utseende, jag har ett par svarta sneakers och svarta högmidjade jeans, till det en röd långärmad crop top skinnjackan hon nyss gett mig. "Skitsnygg" säger hon och ler nöjt, " När fan gick du o' blev snygg? Sist jag kolla' var du en snigel" hon knuffar lätt till mig och jag försöker hålla en hyfsat seriös min men det gick ju som det gick.

När vi en stund senare kliver in i Ludwigs hus så tar det inte ens tio minuter innan My försvunnit och lämnat mig där bland massa folk jag aldrig sett förut, jag kollar runt och ser en soffa, som ingen sitter i, gött då kan jag sätta mig där och typ kolla insta eller nått tills My vill dra. Fester har aldrig varit min grej, i åttan var jag inte riktigt mig själv och hängde med folk som inte alls var bra för mig, det resulterade i att jag började röka, och dricka, och göra saker mot mig själv som ingen borde göra men jag hade ändå aldrig gillat varken alkohol eller fest. Hela min deppiga period handlade om att jag ville fly, fly från allt och alla som någonsin gjort mig illa, men jag intalade mig att jag var värld allt jag fick gå igenom, att allt var mitt eget fel. Det var därför jag skadade mig själv, för att jag tyckte att jag var värld det, och jag visste att ingen skulle bry sig i vilket fall. Jag är fortfarande jävligt övertygad om att ingen egentligen bryr sig, alla bara låtsas för att de vet att jag är helt fucked och vill bara vara snälla, men jag är inte dum, jag fattar att ingen egentligen vill ha något med ett sådant miffo som mig att göra.

Jag sneglar ner på min mobil och ser att klockan är 23:10, nej nu räcker det fan, jag får leta upp My så vi kan dra härifrån. Jag tar mig ut i köket som till min förvåning är helt tomt, jag tar fram ett glas ur något skåp och häller upp lite vatten när jag i ögonvrån ser hur någon kommer i köket, "Tja, Emelie va?" Jag vänder mig om och ser en rätt tränad kille med ljusbrunt hår och en ganska ful blå keps som han satt bakochfram. "Eh, Aa. Och du är?" Jag tittar upp mot han och höjer lite på ögonbrynen. "Lukas" konstaterar han snabbt och sträcker fram sin hand som jag bara ignorerar. "Hoppsan hon spelar svår" säger han ganska högt. Lättkränkt som jag är  kastar jag upp en oerhört irriterad blick mot Lukas som vi det här laget har kommit närmare mig, nästan lite väl nära, jag ryggar tillbaka och backar in i köksbänken men han slutar inte. Han har ett obehagligt flin som får mig att hellre vilja vara under en buss än här, jag knuffar irriterat bort honom, något som jag snabbt får ångra.