TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 20

Noel
Det tar några sekunder innan jag inser att jag är vaken, jag blinkar till några gånger med mina trötta ögonlock i hopp om att bli lite piggare. Även fast jag inte vill tvingas jag sträcka ut min arm och greppa tag i mobilen som ligger på nattduksbordet, 09:11, då kan jag lika gärna ligga kvar en stund till. Jag lägger ifrån mig mobilen och pustar ut, när jag ser den lilla högen av kläder på trägolvet nedanför sängen. Försiktigt vrider jag mig åt sidan och där som förväntat låg en sovande Emelie, med det bruna håret utsläppt över kudden och täcket uppdraget till strax nedanför axlarna, ett svagt leende bredde ut sig på mina läppar när jag tänkte på gårdagen, hon och jag mot världen. Värmen som spred sig i kroppen när hon rörde mig, glädjen i mig varje gång jag hörde hennes röst, den var helt oslagbar!.

När hon började vakna till och hennes tunga ögonlock sakta öppnades slängde jag snabbt iväg blicken, hon skulle ju fly landet om hon sett att jag låg och tittade på henne när jag sov. Hon gungade sig lätt i ögonen och och gav ifrån sig en låg gäsp som snabbt smittade av sig på mig. Efter min högljudda gäsp skrattade hon till lite.

"Du har empati" jag rynkade på ögonbrynen när jag vände mig mot henne, men hade fortfarande ett leende på läpparna.

"Va?" Sa jag lite frågandes

"Empati. Folk som lätt smittas av gäspar har mycket empati" hon log mot mig och drog sig närmare mig, jag skrattade till och la armarna om henne, "jaså?" Hon nickade och tittade upp mot mig.

"ja men då min lilla vetenskapsman har jag en fråga,  stämmer det att kyssar är bra för tänderna?" Flinandes drog jag  henne om möjligt närmare mig och placerade min panna mot hennes.

"Du får väl testa" sa hon lågt innan jag kysste henne mjukt över munnen, vi låg där i typ 5 minuter innan Emelie drog ifrån och reste sig upp för att börja ta på sig sina kläder.

"Meh?" Jag putade med underläppen lite på skoj och tittade på henne med de största hundögonen någonsin.

"Frukost" konstaterade hon och begav sig ut genom dörren.

Snabbt drog jag på mig ett par byxor och gick efter, ute i köket satt Ludwig med en macka i handen och bakom honom stod My och stekte ägg.

"Godmorgon" sa Ludwig med en överdrivet glad ton.

"Tja" jag slog mig ner bredvid Ludwig medans Emelie gick och började snacka med My.

"Sovit gott?" jag utbytte en snabb blick med Emelie som hon också hört vad Ludde sagt, sovit.

Jag nickade lätt och tog för mig av flingorna och yoghurten som stod på bordet, strax satte sig de andra ner och åt sina äggmackor. Den stela tystnaden som spred sig i rummet var hemsk, det var som om alla skämdes över något, antagligen gårdagen, jag menar, Ludde och My var inte särskilt ljudlösa... HOST*. My tröttnade tydligen på tystnaden efter en stund då hon skruvade lite på sig innan hon reste sig upp och suckade.

"Jag tänkte dra till affären, den är bara några hundra meter bort, ska någon med?" Hon blickade ut över tre trötta muppar som alla skakade på huvudet, men i samma sekund som ennu en suck hördes ifrån My ändrade jag mig.

"Jo förresten, jag följer med!" Jag reste mig upp och sköt in stolen, skålen det för en stund sedan funnits yoghurt i fick sig en resa ner i diskhon tillsammans med skeden. Fötterna förflyttade sig snabbt över det ljusa trägolvet och väl framme i hallen vände jag mig om mot köket där alla andra fortfarande befann sig, My stod lutad mot bordet med höjda ögonbryn och Ludde och Emelie satt ner men hade vänt sin uppmärksamhet mot mig, kort och gott såg alla lite lagom förvirrade ut.

"Vad? Jag vill ha chips!" Jag ryckte lite på axlarna, fortfarande tittandes ut i köket. Ett högljutt skratt lämnade Mys läppar när jag yttrande meningen, de andra skakade bara på huvudet.

"Aja vi kommer snart!" Ropade My som nu tagit sig ut i hallen.

Vi slängde på oss våra skor och jackor, tunna jackor, sedan tog vi oss ut genom dörren och styrde våra steg mot den lilla Ica butiken en bit bort.

En promenad, en korg full med varor och en het "vilka chips är godast"-diskussion senare var vi påväg längs grusvägen tillbaka till stugan. Jag sparkade till en liten pinne så gruset for åt alla håll, och i samma sekund som den brunaktiga pinnen landade med ett plask i vattnet som samlats i det lilla diket bredvid vägen, så tyckte jag lika synd om den, som jag tycker synd om myrorna som varje gång jag går utomhus pressas till döds under mina fötter. Att gå här human att säga något är ganska skönt faktiskt, när man liksom kan uppskatta någons sällskap utan att prata en massor. Det tyckte dock uppenbarligen inte My.

"Ehh, du?" Började hon lite försiktigt medans hon lite nervöst pillade med ena änden av snöret på hennes byxor.

"Mm?" Vi fortsatte gå hela tiden med inte lika fort längre.

"Asså jag vet inte ens varför jag säger detta men okej. Emelie gillar dig, även om hon aldrig kommer säga det högt så gör hon det, men du måste hjälpa henne på traven så hon inte backar, för hon kommer få panik och vilja backa, men hon kommer inte säga något. Förhållande och/eller relationer i allmänhet är inte hennes grej direkt, hon vet inte hur hon ska bete sig eller reagera. Snälla Noel, för min, din, och hennes skull, låt henne inte backa, hon är äntligen glad igen!"

Hon tittade bedjande på mig och jag svarade med en lugn nickning, dom två kunde verkligen varandra ut och innantill, det var fint på ett sätt. Men min nervösa hjärna blev ju orolig, tänk om hon skulle backa och jag inte skulle hinna fatt förens det var försent.

"Jag tänker på dig med" jag kände hur en rynka synliggjordes i min panna när hon sa det. Vad menade hon?

"På mig?" Sa jag frågandes

"Ludwig har berättat om Mathilda, och jag vill faktiskt inte att du blir sårad på det sättet igen."

Det högg tag i bröstet när hon yttrade hennes namn, jag stelnade till lite, det faktum att jag fick fysisk ont när någon pratade om henne sa ganska mycket om relationen vi hade, henne var det sista jag hade lust att tänka på just nu.

"Emelie är inte Mathil-"

"Nej jag vet, Och hon kommer inte göra samma fucked up saker, men risken finns fortfarande att du blir sårad."