TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel del 34

Så Dante hade alltså lyckats lura med mig på den där helgen hos Axel, det verkade faktiskt inte som att Noel skulle komma, och att träffa Axel igen hade jag sett fram emot. Vi satt i bilen, Dante körde och jag satt bredvid, precis som vanligt. Om du aldrig tänkt på det förut så ska jag berätta en sak, du ser nog aldrig så mycket saker som när du åker bil och mängd med att ägna åt överanalyseringar fanns det också. Tänk på alla människor du sett när du åkt bil, dom i andra bilar och dom ute på gatan, alla med en helt egen historia, ingen av dom är exakt likadan. 

"Noel har frågat efter dig" Var han tvungen att nämna det namnet precis just nu? Jag satt liksom och tänkte på annat. 

"Tycker du inte att han förtjänar en förklaring?", fortsatte han. Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag faktiskt inte det, han hade ju för fan gått vidare så vad var problemet!?

"Det var för hans egen skull, alla mår bäst av att ha det så här", svarade jag bittert tillbaka. Jag vet ju faktiskt vad som är bäst att säga om mitt eget privatliv och inte, tyvärr så blev det ju att jag stängde honom ute helt och slutade hänga med honom och sa att jag inte ville ha med honom att göra. 

"Nej det var ju just det det inte var! Du var och är en fegis och ville komma lindrigt undan för att han inte skulle dumpa dig och du skulle bli mer knäckt än vad du redan var efter Kristina! Du var ego och var bara rädd för hur du skulle se ut!", de upprörda orden letade sig snabbt och högljutt ut ur munnen på Dante. 

Jag svarade inget på det han sagt, varför skulle jag? Om det var hans bild av det hela så fick det väl vara det, men det var ju aldrig meningen att allt skulle bli så här. Dante hade ingen anledning att vara arg på mig med tanke på att Noel ändå var med andra nu. Alla vill ha ett lyckligt slut, jag med, men jag var så jävla färdig med att upprepa och älta. Noel och det vi hade var som en saga, för bra för att vara sann och jag var helt jävla knäckt inombords över det som hänt på den där äckliga festen. För att få ha honom bredvid mig igen, krama honom igen, pussa honom igen, hade jag egentligen kunnat göra typ allt, men det gick bara inte det tog emot alldeles för mycket. 

Vi stod inne i hallen hos Axel där jag smidigt sparkade av mig skorna och fortsatte mot vardagsrummet, jag älskade axels hus, det var så hemtrevligt och mysigt. Från vardagsrummet kunde man höra gitarrspel, det var mest smått plingande men det var fortfarande gitarrspel. Jag antog  att det var axel som vanligt, men när jag klev in i rummet var det varken det ansikte jag förväntat mig eller hoppats på att få se, det var Noel. Precis som alla larviga kärleksböcker du läst, och alla lökiga filmer du sett, så satt där i soffan en livs levande Noel Flike med sin blå ögon tittandes rakt in i mina. 

"Hej Emelie! Kul o se dig!", utbrast Axel som poppat upp bakom mig. Det ända jag kunde tänka på under kramen jag därefter gav honom var att det var en jävla tur att han kom och avbröt något som definitivt hade kunnat bli ännu mer stelt. 

"Är det bra med dig?", frågade jag leendes mot Axel samtidigt som vi satte oss ner i soffan.

"Det är skitbra, vill du ha en öl?", han räckte fram en flaska i grönt glas men jag skakade på huvudet.

"Dricker inte"

"Axel hon är 16!" Det var Dante som kommit in i rummet och satt sig bredvid honom. Varken jag eller Noel kunde låta bli att skratta åt den lätta smällen i bakhuvudet på Axel som fick hans huvud att röra sig lite framåt.

"Jaja slåss inte", mumlade han medans han tog sig för bakhuvudet.

"ska han som söp första gången när han va 14 verkligen yttra sig?", jag lyfte på ena ögonbrynet och flinade mot Dante som bara skakade av sig det jag sagt.

Den kvällen blev faktiskt förvånansvärt bra, jag pratade till och med med våran kära Flike. Senare fram på kvällen kom Valter, Ludwig och dom andra och vi hade det riktigt bra. så skulle jag vilja ha det, precis så som den kvällen var, allt hade blivit så mycket enklare om den kvällen bara varat för alltid, men för alltid är en lång tidsperiod mina vänner. Tänk till exempel på att du kommer behöva leva i din egen kropp för alltid, i det sammanhanget är det en skrämmande lång tidsperiod. Men om för alltid alltid varar för alltid, varför är det då så många för alltid som får ett slut?