TRASIGA SKOR - Noel flike

kapitel 33

"Va ska ni ha?" vi hade precis klivit in på ett café, samma café som Noel och jag vart på för ungefär nästan 2 månader sedan, den där kvällen när vi nästan kyssts i hans hall och allt va lite halvstelt. Den tiden innan allt sket sig. Tiden allt var bra. Vad var grejen egentligen? Varför skulle jag gå och älta alltihop? Vad är poängen med att vad jag än gör så ska allt bara dra mig tillbaka till den där jävla människan och hur bra allt var!? Det var ju egentligen inte ens speciellt bra, jag fick det bara att låta så för att jag var olycklig men egentligen så var det inte glamoröst någon stans. Jag gick ju bara runt och tänkte på honom o va nervös jämt och ständigt, och såhär i efterhand har det bara varit ödslad tid. Men så hände det något, den där känslan kom tillbaka, känslan som jag inte haft på många månader men som sen en tid tillbaka sakta börjat krypa sig på igen.

"beställ en Fanta åt mig, jag ska bara på toa!" Jag skyndade mig in på toaletten, drog igen dörren och gled ner mot golvet.

Man har alltid hört folk prata om att dom har något "mörkt" inom sig och jag har aldrig riktigt förstått vad dom menat, men detta är nog min motsvarighet till det "mörka". eller vad man ska säga. PÅ bästa sätt förklarat kan vi väl se det så här: Alla har sina toppar och dalar så att säga, men min dalar var alltid lite mer extrema, perioderna med min dalar placerade mig helt utom kontroll över mitt psyke. Mina toppar var väl aldrig riktigt bra dom heller men dom var så fruktansvärt mycket bättre än min dalar. Förr, när mitt psyke var mycket mer labilt kunde det pendla från dag till dag och ibland till och med flera gånger per dag, men med tiden hade intervallerna blivit mycket längre och nu hade jag ändå varit "bra" i många månader. det var dom där förbannade dalarna som hade förstört mig så mycket, det var inte jag, för det där var inte Emelie. Emelie skulle aldrig gjort så mot sig själv, aldrig någon sin. Emelie skulle aldrig skadat sig själv, aldrig kränkt sig själv till den graden, aldrig velat avsluta sitt eget liv...

När jag samlat mig reste jag mig försiktigt upp och tog mig ut i caféet igen. Jag skannade av det stora rummet för att utgöra vart pappa och killarna satt sig, blicken fastnade vid ett bås prexis vid ett fönster.

"Är allt som det ska?", pappa tittade förvirrat på mig.

"Jadå, behövde bara gå på toa", försäkrade jag och slog mig ner bredvid Dante.

Dante

Jag lyckades skaka av mig den fundersamma och oklara känslan Emelie förmedlade märkbart fort, jag önskar att det inte var så men hon hade ofta mycket att dölja. Om hon inte hade varit så jävla angelägen om o vara så hemlig o jobbig hade det inte skitit sig med Noel från första början, och även om jag älskar henne så förstår jag faktiskt inte varför allt ska vara så satans komplicerat hela tiden. Försiktigt greppade jag tag om nycklarna som låg i min ficka, nycklarna till Kristinas lägenhet. Jag hade lovat Markus att inte säga något om nycklarna eller att jag hade dom om inte Emelie frågat efter dom själv, han var rädd att hon bara skulle åka dit på impuls och sen bryta ihop för att hon inte bar redo annars. Det låg visserligen mycket sanning i det uttalandet, men jag trivdes inte vid tanken på att jag ljög för henne, och egentligen gjorde jag ju inte ens det, men jag undanhöll det till varje pris.

Ungefär en timme senare hade vi kommit tillbaka hem till Emelie och Markus, precis innan vi gick in kom mamma förbi och hämtade upp killarna-

"Vill du hitta på någon? Jag ska till Axel i helgen och han sa att du gärna får följa med om du vill". Vi hade precis satt oss i hennes rum och hon såg ganska överraskad ut av mitt erbjudande. Det skulle nog bara ganska bra för henne att få umgås med någon annan än sig själv hela tiden.

"Blir det bara du och Axel?", hon tittade tomt ner i golvet när hon sa det, hennes tonläge var militant men ändå osäkert på något sätt. Jag förstod varför hon ställde frågan, hon skulle antagligen inte komma om jag bekräftade frågan hon indirekt hade ställt.

"Jag vet inte om han kommer, men My, Ludwig, Walter, Camillo och Julia kommer." Hon nickade försiktigt till svar.

"Jag tror inte att jag kommer..." nästintill viskade hon fram. Den där skumma känslan och konstiga ansiktsuttrycket var tillbaka hos henne, men hon hade väl blivit bättre, eller?

Att Emelie inte mår som hon ska är ingen nyhet, det har hon nog aldrig gjort, det är dock ganska förståeligt med tanke på vad hon har gått igenom i sitt liv. Jag kände Emelie och jag vet att det finns vissa saker hon utan problem klarar av att prata om, men det finns också ämnen hon flyr fortare än kvickt. Hennes "humörsvängningar" som hon själv hade valt att kalla det var ett sådant ämne. Jag minns hur hon ibland kunde vara knäckt och förstörd i perioder och sen helt plötsligt bara bli världens gladaste tjej, och även om hon själv inte såg det så grovt där och då så gjorde alla vi runt om det. Det finns inget i mig som ser min egen syster på ett annat sätt på grund av en diagnos, men hon gjorde det, hon hatade det. Sen en tid tillbaka hade allt varit bättre, det märkte man, men stressen kröp närmare och närmare vid tanken på att det verkade vara på väg att spåra ur igen.