TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 32

Även om texterna jag skrev var egna tolkningar av det jag hörde och jag såg och hur jag vände och vred på det hela så fick jag oerhört mycket beröm av min älskade lärare, vilket jag tackar för. Men vad hjälper texter när mitt problem finns i verkligheten? Vad hjälper sånger, biblar, lexikon, när dom ändå aldrig når den "skyldiges" öron? Att få någon att förstår är så smärtsamt svårt när man inte pratar, det är omöjligt.

Att vara dryg har blivit min nya hobby, jag är konstant allmänt irriterad och gör mig osams med allt och alla hela tiden, Noel har försökt hälsa på mig ett fåtal gånger i skolan och varenda jävla gång har jag bara höjt på ögonbrynen och tittat på honom som om allt varit hans fel. Det var aldrig hans fel, han gjorde ALDRIG något fel, men jag däremot, jag gjorde alldeles för många. Det värsta är nog inte att jag bråkar, skriker och är allmänt otrevlig mot människor runt mig som inte gjort något. Det värsta är att det egentligen handlar om att jag är så fruktansvärt arg på mig själv så jag tar ut det på dom, och så har jag inte ens bollar nog att förklara för dom att det inte är deras fel. Fyfan för mig och mitt äckliga beteende. Fyfan. Men samtidigt var det han som kysst en annan tjej, det var han som obviously hade gått vidare och inte brydde sig längre, inte jag, även om det verkade så.

knackning 

"Aa?"

Strax därefter klev tre välkända ansikten in i mitt rum, mina fina bröder, dom jag älskade mer än något annat på hela denna jord.

"Vi undrade om du ville hitta på något för att fira att killarna från och med nu bor hemma hos oss och aldrig kommer behöva bli placerade någon annan stans?" Dante log brett. Menade han verkligen allvar?!. Skulle killarna få stanna? Istället för någon form av reaktion eller uttalande ifrån min sida hamnade jag mer i chocktillstånd och blev fastfrusen sittandes i sängen med halvöppen mun. 

"Emelie mår du bra?" Alexanders försiktiga men alltid lika nyfikna röst fyllde rummet. Jag nickade försiktigt som svar. 

"Sluta se ut som ett spöke och ge mig en kram istället!" Inte för att jag ens hunnit uppfatta vad han sagt innan Dante lagt armarna om mig.

"Det kommer bli bra nu",  viskade Dante, han hade en tendens att alltid lyckas förmedla någon form av trygghet i det han sa och det var väldigt välbehövligt många gånger. Jag drog ifrån kramen och tittade med ett leende mot dom finaste ögonen i hela världen.

"Alex har du vart snäll mot Dante och moster?" Alexander nickade ivrigt till svar.

"Dante ger mig o'boy varje morgon och så åker vi bil till dagis. Och, och Emelie vet du? Jag säger faktiskt tack för maten för det ska man göra säger ju du!" Han hade hoppat upp i sängen och tittade på mig med en allvarlig blick så att jag förstod att han var en väldigt ordentlig liten pojke.

"Vad duktig du är, men den där Dante ska jag nog ta i örat. Små pojkar som dig ska inte ha i sig så mycket socker varje dag" , sa jag med eftertryck och sneglade mot Dante som endast flinade och ryckte på axlarna som svar.

"Hur är det med dig då?" Denna gången var min uppmärksamhet riktad mot Emil, han hade inte sagt ett ord sen dom kommit in genom dörren. Tydligen hade Dantes axelryckande smittat av sig för det var det svaret jag fick av Emil också.

"Kom Alex så går vi och kollar vad Markus gör" Dante lyfte upp Alexander och bar ut honom ur rummet. 

När dom stängt dörren efter sig var det bara Emil och jag kvar. Grejen med Emil var att han var en sådan person som kunde vara väldigt enkel att tysta till skillnad från typ jag, hade jag något att säga så gjorde jag det men Emil var inte sån. Du behövde inte ens prata, det räckte med att du med kroppsspråk visade att du inte var speciellt intresserad och han slutade direkt, det var aldrig någon som tog sig tiden att lyssna på honom och därför fick han aldrig utlopp för det han kände. Han var bara tyst. Han stod fortfarande där vid dörren och tittade på mig. Jag vinkade försiktigt mot mig och i samma stund såg jag hur tårarna rann ner längs hans kinder. Jag hade snabbt rest mig upp och slängt armarna om honom.

"Jag vet att det är jobbigt men jag lovar att det blir bättre, och du får aldrig aldrig aldrig glömma att hon älskade dig, jag vet att hon älskade dig!"

"Om hon nu älskade mig så himla mycket, varför lämnade hon mig ensam?" 

Det var något som gjorde väldigt ont i mig när han sa det, om han bara visste vad jag var beredd att göra för att få svaret på den frågan. Min älskade bror hade blivit av med sin mamma och jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle säga honom för att får honpm att må bättre.

"Men du är inte ensam, jag lovar dig att det kommer du aldrig vara! Jag är har, Dante är här, Melissa, Alex, jag lovar och svär att även om du stundvis kommer att känna dig ensam så kommer det alltid finnas människor som älskar och bryr sig om dig.