TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 30

Dante

Jag startade bilen och började rulla ut ifrån parkeringen utanför Emelies lägenhet, bredvid mig satt Emelie i egen hög person med hörlurar inkopplade och lutade sitt huvud mot fönsterrutan. Jag tänkte ändå någonstans att det skulle vara bra för henne att få komma tillbaka till skolan, få rutin på saker och ting igen liksom.

Min fina lillasyster, vad har hon gjort för att förtjäna allt det här egentligen? Hon är verkligen den finaste människan jag känner, men tack vare något så ser hon inte det själv, och det är så synd, för hon låter sig inte bli älskad. Hon bara förstör för sig själv så att ingen ska kunna ta sig in på djupet, hon gör allt för att stöta bort folk, och det sårar ju inte bara henne, på det sättet är jag faktiskt rätt sur på henne, hon fuckar ju inte bara sig själv när hon är såhär! Jag undrar verkligen vad hon sa till Noel för någon vecka sedan, han har varit helt knäckt typ, eller asså, ifrån början var han ganska nere, och nu är han bara iskall, den Noel har jag bara sett en gång tidigare, och det var efter Mathilda... Eller nja, då kom ju fuckboy-Noel fram, och han är inte här! Än. Och vi få hoppas att vi aldrig behöver se den Noel igen, för han mådde piss.

Jag svängde in på parkeringen och saktade in.

"Du vet att du sårade honom va?" Man kunde tydligt se hur hon stelnade till när jag sa det, det var som att någon hällt en hink med isvatten över henne.

"Jag är inte bra för honom" kort och kallt sa hon det innan hon knäppte upp säkerhetsbältet och klev ur bilen.

"Tack för skjutsen" sa hon barskt innan hon slog igen bildörren och jag såg hur hennes gestalt snabbt rörde sig mot skolans portar.

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska få henne att inse hur mycket han faktiskt brydde sig, det är ju svårt när hon själv inte vill förstå. Hon vill inte förstå hur mycket hon betyder för honom, och hon vill inte förstå hur mycket han betyder för henne. För det 1, hon kommer aldrig förstå hur någon skulle kunna gilla henne, hon gillar ju inte ens henne, och 2, hon skulle vara tvungen att vara någons andra halva, och hon vill inte vara beroende av någon. Bara tanken av att "behöva" någon i sitt liv skrämmer henne. Jag är ganska hjälplös just nu tyvärr, det ända jag kan göra är att lita på dom och att dom löser detta.

Emelie
När jag knuffade upp dörren med texten "huvudentré" ovanför kändes det ordagrant som om jag skulle dö, det första jag möts av är ett gäng tjejer som står innanför dörren och pratar ivrigt. Deras hysteriska kacklande tystnar dock en aning när jag kommer in genom dörren. Man kunde se på dom att de var sånna som trodde dom ägde korridorerna och ansåg att jag inte hade något där att göra, men varför skulle jag lägga tid på dom? Varför skulle jag ge dom makten att få mig att bryta ihop? Hur mycket jag än ville det just nu.

Istället för att droppa en onödig kommentar angående att dom för tillfället stirrade så mycket på mig så man skulle ställt en skål under dom som fångat upp deras ögon när de poppar ut, så fäste jag bara ber blicken i backen och fortsatte gå längre in i skolan. Jag rundade ett hörn och försvann in i dörröppningen till expeditionen. Alla lärare visste om vad som hade hänt men dom hade blivit ombedda att inte informera eleverna som man många gånger annars gör, men jag hade bett dom att inte göra det.

Jag ville inte bli hon som förlorade sin mamma, bruden som drog på sig den största offerkoftan hon kunde hitta och sen skulle bli stämplad som uppmärksamhets kåt. Jag vägrade bli den tjejen, och då var det bara smidigast om ingen fick veta något.

"Oj, hej Emelie! Kul att se dig här" Min mentors chokade men glada blick fick mig att känna mig lite tryggare då jag verkligen börjat ångra att jag tagit mig hit.

Ett leende spred sig på mina läppar och jag hälsade tillbaka, men trotts mitt genuina leende antog jag att Maria synade mig, för hon nickad med huvudet mot hennes kontor där vi båda gick in och satte oss. Jag slog mig ner på den lilla fåtöljen mittemot hennes skrivbord där hon själv satt på sin kontorsstol med hjul, ni vet en sån där som alla på kontor har. 

"Jag tänker att vi kan skita i det du har missat under tiden du har varit borta, jag har snackat med alla dina ämneslärare och dom är efter mycket om och men helt med på noterna, det är inget viktigt du har missat heller då erat svenskprojekt drar igång idag och det är erat första stora arbete i år." Maria lutade sig tillbaka i stolen och tittade medlidande på mig.

Att hon hade löst så jag slapp ta igen allt jag missat var oerhört lättande då jag ine alls var taggad på att behöva ta igen en heeel månads arbete på en vecka. Jag nickade tackande och fick efter en liten stunds prat om att "jag är stark och kommer att klara mig" lämna kontoret och bege mig mot min lektion. Det jag dock trodde skulle bli en kort sväng förbi mitt skåp för att hämta en penna skulle visst bli något helt annat, och såhär i efterhand vet jag inte om jag ångrar att jag inte bara sket i penna och lånade en i klassrummet istället.

heeeeeej igen! det var ett tag sedan sist men nu ska jag faktiskt försöka komma igång med skrivandet igen. tänkte bara säga  att en del av ni som läser har skrivit till mig om hur ni mår osv och tänkte bara säga att ni gättegärna får skriva till mig om det är något! är ju ingen psykolog precis men kan relatera till mycket. så om det 'är något kan ni skriva till mig antingen här på wattpad  eller på insta dm A20R09 heter jag där//      fliiiken