TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 16

Jag krattade till lite åt hans tappra försök till att vara diskret. Lilla sötnöten.

"Det är Noel!" Sa jag med ett brett leende och vinkade försiktigt med ena handen mot oss för att få Noel att komma fram.

Han nickade och var strax på andra sidan det lilla grinden han med. Han satte sig ner på huk framför Alex.

"Heeej" sa Alex lite misstänksamt och drog ut på e:t.

"Tja, jag är Noel" Han log mot Alex som strax gjorde likadant.

"Emelie! Jag vill visa dig teckningen jag gjorde förut, det ligger i mitt fack! Jag suckade bara till svar och reste mig upp för att gå, men då satte sig Alex på tvären igen.

"Nej, du måste hämta den!" Han satte sig ner på golvet och gjorde sig så orörlig som möjligt.

"Men ge dig nu! Alex vi måste gå!" Irritationen kom krypande återigen, fan, jag vill ju inte vara sur på honom egentligen.

"Jag hämtar den!" Sa Noel snabbt innan han gick för att hämta teckningen. Kvar stod jag med en lillebror som såg lite allmänt full i fan ut.

"Gillar du honom?" Jag chokas lite av den plötsliga frågan, jag tittar ner mot Alex och ler lite.

"Jag vet inte" jo, jag visste, eller gjorde jag det? Jag vet inte!

"Han gillar iallafall dig!" Alex tittade på mig och av hans ansikte att tyda så försökte han se allvarlig ut.

Jag höjde lite på ögonbrynen och skrattade till, "jaså?" Sa jag med ett leende och lyfte upp honom.

"Aa, mycket! Men du måste skynda dig, han kommer inte vänta på dig för alltid." Det kändes lite som att få en käftsmäll när han sa det, visst han är bara fem bast, så han fattar inte, men jag vet samtidigt att det sista han sa är sant.

Eftersom att han ändå inte förstår så var det lika bra att jag bara spelade med.

"Okej, tack så mycket min lilla kärleksdoktor!" Jag pussade honom på nästippen och släppte ner honom igen.
I samma stund kom Noel tillbaka och räckte fram ett vitt papper som jag tog emot.

"Det är jag och det är du!" Han pekade på två små sträckgubbar som såg ut att bada.

"Fint! Men ska vi gå nu?" Alex svarade med en nickning och vi gick ut i hallen.

En liten stund senare hade vi fått på Alex skor och ytterkläder, vi sa hej då till personalen och började gå hemåt. Efter en stund ville inte Alex gå längre så han fick sitta på Noels axlar, dom kom bra överens, ganska gulliga att se på faktiskt.

——-

"Hallååå" jag ropade genom den nersläckta lägenheten. Inget svar. Med hjälp av högerfoten skuffade jag undan räkningar och annat som låg framför dörren. Vi gick in och Noel stängde dörren bakom oss, Alex tog av sig sina ytterkläder och sprang in i vardagsrummet. Utan att säga något till Noel smet jag in till mammas rum och stängde dörren.

"Du får vakna, Alex är hemma" jag knuffade lite lätt på henne men hon grymtade bara till och knuffade bort mig.

"GÅ UPP NU" min bestämt höga ton fick henne att rycka till. Hon gnuggade sig i ögonen och kisade mot mig.

"Aja, skrik inte" jag kunde knappt uttyda vad hon sa eftersom att hon mer eller mindre sov och därför sluddrade som aldrig förr.

"Gå upp!" Var det sista jag sa innan jag gick ut ur rummet och drog igen dörren.

När jag kom ut ur mammas rum var hallen tom, det första som slog mig var att han hade gått, inte så konstigt om han hade gjort det. Men motsatsen bevisades snart när jag såg Noels skor på golvet och tydliga skratt hördes ifrån vardagsrummet. Snart stod jag i dörröppningen till vardagsrummet. På golvet satt Alex och Noel och byggde med lego, eller rättare sagt, Alex byggde och Noel tittade på. Jag gick fram och satte mig bredvid dom.

"Bara mamma vaknar så kan vi sticka sen" mumlade jag till Noel som skakade på huvudet.

"Det är lugnt!" Sa han och la sin hand på mitt lår, jag lutade huvudet mot hans axel och suckade.

Typ 5minuter senare kom Emil hem, han hälsade på Noel och satte sig på andra sidan av mig. Han och Alex var inte så lika, Emil var mer lik mig och mamma medans Alex var ganska lik sin pappa. Han hade spikrakt mörkbrunt hår, och stora bruna ögon.

"Vad händer sen då?" Emil ryckte på axlarna.

"Jag ska vara med Melissa tror jag" Jag gillade Melissa, dom hade varit bästa vänner sen dom var typ 10.

Jag nickade till svar och såg hur han precis skulle säga något men han avbröts av det gnisslande ljudet en dörr ger ifrån sig när den öppnas.

"Hej, har du hittat hit?" Även fast hon var oerhört trött så hade hon en relativt trevlig ton.

"Mamma det här är Noel" jag pekade lite med handen och Noel reste på sig för att hälsa på mamma.

Han gick fram och skakade mammas hand,"Noel". Sa han med ett leende. "Kristina" svarade hon tillbaka. Det var ganska svårt att tro på att den slitna kvinnan i 40års åldern som stod framför oss med ett kråkbo på huvudet, en gång hade varit en framgångsrik kirurg. Tanken på att hon faktiskt haft ett ordentligt liv var på ett sätt absurd, för det var så länge sen, samtidigt som jag minns hur mycket lättare allt var innan den där hemska dagen. Dagen som förändrade mitt liv, samtalet om att mamma hade hamnat på psyket. Det är 6 år sedan nu.

"Du får göra käk åt dom" jag hade rest mig och gått närmare mamma och Noel, jag stod lutad mot väggen och tittade på mamma.

"Tack mamma! Ska du inte berätta för mig hur jag ska uppfostra min barn också?!" Nu börjar hon igen, hon är verkligen tvungen att göra såhär nu?! Hon skämmer ut mig så jävla mycket och det vet hon om.

Ett lågt "lägg av" slank ut ur min mun samtidigt som en suck, jag gick förbi henne igenom dörröppningen så min axel stötte in i hennes.

Jag gick ut i hallen och började ta på mig skorna, det var lika bra att vi gick härifrån.

"Ska du dra nu? Som du alltid gör va?!" Hon hånflinade åt mig, vafan var problemet?!

"Ge dig!" Jag gav henne en irriterad blick. Noel som nu också fått på sig sina skor la försiktigt en hand på min axel. Jag blir så sur på henne, hon kunde verkligen inte bete sig.

Jag såg Emil komma in i hallen och hans blick skrek att han ville att vi skulle sluta, jag gick med raska steg fram till honom och pussade honom på huvudet.

"Jag älskar dig!" Jag drog in han i en kram och tog sedan tag i Noels hand och gick därifrån. På vägen ner för trapporna kunde jag höra henne skrika "ungjävel" men jag kunde inte gå tillbaka och bråka, jag kunde inte göra så mot killarna. Speciellt Emil.

En bit innan busshållplatsen som skulle ta oss hem stannade Noel upp mig. Han vände mig mot honom som han gjort förut, hans blick utstrålade en mening, och den var 'är du okej?' När jag såg hans ögon kände jag hur det började svida i ögonen.

"Förlåt" var allt jag fick fram. Jag skämdes över det här, så jävla mycket. Hur mitt liv egentligen så ut, det visste han nu. Jag skämdes över att jag började bråka hemma hos mamma, och att hon inte kunde bete sig.

Innan jag visste ordet av hade jag slagit mina armar om Noels nacke, hans närhet var underbar. Jag kände hur en tanig liten tår rullade ner för min kind, jag torkade irriterat bort den sen drog jag ifrån kramen.

"Noel..?" Sa jag lite avvaktande och tittade upp mot han som gick bredvid mig i mörkret.

"Mm?" Han fortsatte titta rakt fram men svarade mig fortfarande.

"Jag vill inte sova själv inatt" jag vet inte hur det kommer sig att jag vågade säga det där, jag chokas nästan lite av mina egna ord. Men Noel bara fortsätter titta rakt fram, han flätar ihop våra händer och drar mig närmare.

"Gör inte det då"