TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 37

Kylan bet hårt i mina kalla kinder när jag stod på balkongen och önskade att allt skulle vara över. Noel hade plockat fram torra kläder som jag bytt om till och lagt en filt över mina axlar, men håret var fortfarande blött och de droppande längderna lämnade en blöt fläck på min rygg. Jag tog ett bloss av cigarretten och hörde hur balkongdörren öppnades bakom mig.

"Förlåt mig Noel." Jag bet mig hårt på insidan av läppen i väntan på ett svar jag aldrig fick. Istället la han sin arm runt mig och pressade sina läppar mot mitt huvud.  Jag stirrade på den glödande cigaretten som jag balanserade mellan mina skakiga fingrar.

Jag tänkte på hur jag hade kunnat släppa taget, släppa taget om den lilla cigaretten och bara låta den falla ner på gatan, men något i mig ville inte det så istället höll jag kvar den rätt ostadigt och rökte upp den med dåligt samvete. Jag hade kunnat släppa taget innan Noel sparkat in dörren men något i mig ville inte...

"Du vet att det inte berodde på dig va?" Mitt tänkande avbröts av Noels fråga.

"Man kan alltid göra något. Jag hatade henne Noel. Jag hatade henne för vad hon gjort mot oss och jag var aldrig där för att se efter henne eller fråga hur hon mådde. Aldrig." Det var sant jag var så trött på hennes snyftande och hur hon tycker synd om sig själv. Hur hon behandlade pojkarna och bara grävde ner sig, så jag valde istället att inte se det.

"Du saknade henne, det är skillnad" han var så lugn. Jag älskade honom för det. Det där lugnet som han utsöndrade bara genom att existera. Jag suckade högt, kastade iväg min fimp och gick in med Noel hack i häl.

Vi satt i min säng, nej Noel satt med ryggen mot väggen och jag halvlåg uppkrupen i hans famn som ett litet barn. Allt jag ville var att han skulle hålla om mig, inget prat, inga frågor, ingenting, bara vara och det var precis det han gjorde. Han bara höll om mig när tårarna skar ner för kinderna, han strök mig över ryggen och pussade mig på pannan och trotts att vi under tiden inte utbytte ett enda ord var det den bästa trösten jag någonsin fått. När jag tänker på det kan jag bli så arg, att jag hade det så bra precis där och då men att allt innan och allt efter skulle vara ett sånt helvete.

"EMELIE!?" Ytterdörren rycktes upp o Dantes förtvivlan ilade genom hela lägenheten. Jag kände hur något kallt exploderade i magen och frös min kropp ända ut i fingerspetsarna.

"Här inne!" Ropade Noel lugnt tillbaka.

Stressade steg kom snabbt närmare och närmare och lagom till att jag flugit upp ur sängen hade Dante slagit armarna om mig.

"Du får aldrig mer göra sådär, aldrig." Snyftade han högljutt mot min axel.

"Snälla, gråt inte..." bad jag tyst när han kramade mig.

"Vafan tror du? Jag trodde ju du var död!" Han hade höjt rösten en aning och släppt kramen. Han höll istället i mina överarmar med varsin hand och skakade mig så mycket att jag nästan ramlade på mina ostadiga ben.

Noel la en försiktig hand på Dantes överarm och drog med honom ut i köket medans jag gick ut på balkongen igen. Jag kunde liksom inte känna igen mig själv, det kändes som att jag stod utanför min egen kropp och tittade på. Som att allt bara var en dimma.

—

"Säg att han köper med ett paket cigg också. Winston korta blå."  Med huvudet lutat mot Noels bröst tittade jag upp mot honom när han pratade med Dante i telefon.

"Ett paket Winston också, jag swishar."

"Till dig eller Emelie?" Hörde jag Dante muttra genom luren.

"Spelar det någon roll? Jag betalar." Skrattade Noel innan dom la på.

I ett dygn hade vi levt innanför lägenhetens 4 väggar. Bästa dygnet i mitt liv. Vi hade pratat, skrattat, kollat film och jag hade fått sova med Noels armar runt min kropp. Det bästa dygnet på länge. Det var precis såhär jag hade velat ha det, Inga frågor, inga svårlästa signaler eller krångligheter, bara Noel och  jag, precis som det skulle vara. 

"Jag har swishat Dante, han kommer snart med käk och dina cigg. Han har fixat en kille som kommer hit och byter toa dörr innan Markus kommer hem också, så slipper du förklara varför det ser ut som att någon släppt en bomb på badrummet." Noel hade rest sig upp och lägesrapporten han strax innan lämnat fick det att låta som att han skulle gå.

"Är hulken på väg någonstans?" frågade jag och flinade mot honom.

Han kliade sig lite försiktigt i nacken samtidigt som han gjorde en besvärad grimas "Det är nog bäst om jag går nu" Svarade han och log mot mig. 

Men va? Vad hände nu? Varför ville han gå? Jag ville be honom att stanna, fan jag ville verkligen säga att han kunde stanna kvar om han ville, för det var det jag ville. 

Trotts det hörde jag mig själv säga "Aha, okej..." Lite tveksamt samtidigt som vi utbytte varsin nickning med varandra och de blonda lockarna rörde sig ut ur rummet och in i hallen. 

Jag hörde hur hans fötter stampades ner i skorna och hur låset i ytterdörren vreds om. Fan, jag kunde inte låta honom gå en gång till, inte utan att försöka. 

"Noel vänta!" Jag kastade mig ut i hallen och Noel som var halvvägs ut genom dörren vände sig förvånat om och tittade på mig. 

"Gå inte! Eller...  Du måste inte gå... Eller alltså du får ju stanna om du vill" Trevade jag och låste blicken i Noels ögon. 

En suck lämnade hans läppar och han tog ett steg tillbaka in i lägenheten och drog igen dörren med en smäll. "Emelie, jag kan inte hålla på såhär" han lät besvärad, nästan lite irriterad. 

"Hålla på hur då?" Mumlade jag lågt.

"Med allt det här. Vi sitter här och låtsas som ingenting när vi inte ens pratade med varandra för 2 dagar sen. Det är så mycket i din värld som händer som jag inte får ta del av och jag är inte arg för att du inte sa nått om din mamma men jag kan inte bara gå runt och inte veta någonting hela tiden. Du kunde dött Emelie! Dött!" Rösten brast för honom mot slutet, helt plötsligt hade han förvandlats till en liten sårad pojke med ett brustet hjärta. 

Jag visste att om jag åtminstone ville försöka rädda något så fanns det bara en sak att göra. Säga den där fruktansvärda meningen som kunde förstöra allt på en sekund. Just den där meningen som brann i mig så fort jag såg honom och just därför jag stundvis känt sånt stort förakt mot honom.  Snabbt och smärtfritt, jag upprepade meningen i huvudet för att förbereda mig mentalt. Antingen skulle han stanna eller så skulle han lägga benen på ryggen, snabbt och smärtfritt skulle jag kast orden på honom och sedan låta han bestämma. 

"Noel jag älskar dig..."