TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 36

Noel
Någonstans i mig kunde jag nästan känna att jag inte brydde mig alls. Låt henne hoppa då för guds skull, mitt livs största kärlek och den jag hatade mest på jorden, min ryggrad var av på mitten och jag kunde inte brytt mig mindre. Hur fan skulle jag veta att hennes mamma bestämt sig för att gå och dö? Eller att hon led av psykotiska jävla bekymmer? Hon tyckte så jävla synd om sig själv hela tiden och hade hon bara försökt stoppa undan sina egna känslor lite grann hade allt rullat så mycket bättre. Då hade hon kanske förstått att det inte heller bara var hon som hade det svårt här på jorden.

Döm om min förvåning var det inte alls det jag tänkte i huvudet som speglade mina handlingar den där morgonen, för strax efter att Dante lämnat huset gick jag med raska steg efter honom ut mot uppfarten. Mitt i all stress hade jag lyckats få med mig jackan som jag krängde på mig samtidigt som jag ropade efter Dante som höll på att sätta sig i bilen.

"Vänta då!" ropade jag lite halvirriterat men ändå bedjande samtidigt som knövlade med jackan.

"Fort" svarade han med eftertryck.

Jag småsprang till bilen och kastade mig in på passagerarsidan, min upprörda förare startade bilen och snart hade vi förflyttas från axels uppfart till en trafikerad bilväg som ledde in mot stan. När jag satt där, ovetandes om vart vi var på väg eller var Emelie kunde tänkas vara, slog det mig vad jag nyss satt och tänkt i köket och om jag känt efter hade jag märkt att de känslorna och tankarna fortfarande var där. Men där och då så hade jag ingen tid för att känna efter och jag ville inte att den tiden skulle vara innan jag fått tag på Emelie.

Hur långt kunde hon ha hunnit på 10 minuter egentligen? Jag tittade med besvärad blick ut genom den nervevade rutan men såg inget alls. Dantes mummel bakom ratten kröp in under huden på mig som den värsta skräckfilmen jag någonsin sett.

"Hon är död, hon kommer dö. Hon är död, hon kommer dö. Hon är död och det är tack vare mig..." Han bet ihop mellan dom tysta uttalandena och stirrade ut genom vindrutan som en besatt person.

"Dante hon skulle int-"

"Jo det skulle hon! Det var därför hon stängde dig ute fattar du inte det?! Hon ville skydda dig från allt hon hade som gjort så ont i hennes verklighet. Varje andetag hon tar är som att få ett slag i magen och hon ville inte släppa in dig för hon var rädd."

Att höra vad han sa om Emelie var svårt att förstå, det var rätt obehagligt faktiskt, nästan som att jag insåg att det var på riktigt. Men om det var någon som hade ont just nu så var det Dante. Jag hörde skuldkänslorna och rädslan i rösten på honom, precis som att han tyckte det var hans fel allt det här.

"Kör mig till Markus lägenhet" Beordrade jag Dante.

"Va?" Svarade han som att han inte riktigt förstod vad jag sa. Som att jag pratat ett annat språk

"Kör mig till Markus lägenhet så letar jag där och du åker bort o kollar din mosters lägenhet." Förtydligade jag och Dante nickade lugnt.

Emelie
Mascaran har runnit längs kinderna, det svider i hela ansiktet och jag ser säkert ännu värre ut än vad du föreställer dig i ditt huvud. Jag reser mig upp och går vingligt genom lägenheten, in i badrummet där pappa har sina insomningstabletter, ingen kan rädda mig nu, inte ens han. Jag hör hur någon slår på toadörren, det är kraftiga slag och sen kommer skriken "Emelie öppna dörren för i helvete!" Men jag kan inte, förlåt.

Noel
När jag kliver in igenom den olåsta dörren ser jag hennes svarta converse avsparkade precis innanför dörren. Hon var där inne, snart var hon tillbaka i mina armar igen. Jag sökte genom lägenheten som en polishund, alla rum lika tomma. Väl tillbaka i hallen slängde jag blicken på dörren till höger. Toadörren. Den för tillfället låsta toadörren som jag slängde mig mot och försökte få upp. Jag slog och ropade hennes namn men den enda respons jag fick var ett lågt smärtsamt snyftande från andra sidan dörren.

Det gick så mycket tankar genom mitt huvud. Jag visste inte om jag borde men något sa att jag var tvungen. Jag tog sats och for in i dörren med axeln först och i samma sekund brakade det till, dörren gick upp och jag stod i badrummet. Hon halvlåg där på golvet i duschen med alla kläder på och vatten som forsade ner över henne. Jag stängde av det iskalla vattnet och tog mig snabbt ner på golvet bredvid henne där jag kramade om henne och hon la sitt huvud i mitt knä.

"Jag dödade henne Noel! Det är mitt fel att hon inte finns! Jag dödade henne!" Hon grät smärtsamt och vred på sig när hon yttrade orden. Det såg ut som att det fanns nått i henne som gjorde ont och försökte ta sig ut.

Jag strök henne försiktigt över det blöta håret samtidigt som jag lirkade den vita burken ur hennes hand och ställde den på golvet. "Det ordnar sig älskling, vi löser det."