TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 11

"EMELIE GÅ UUUUP!", jag spärrade upp ögonen och mötte Alexanders ögon. Jag har världens finaste bror bara så att alla vet det! Jag hade varit med Noel både i lördags och igår, vi hade på kvällen dragit hem till My och det blev så jävla sent så jag pallade inte ta bussen hem. Så istället gick jag till mamma eftersom det var närmare dit.

Han tittade på mig med sina grönaktiga ögon och rufsiga ljusbruna hår, han hade antagligen försökt väcka mig en stund men jag hade inte vaknat, mamma låg och sov, jag behövde inte ens titta efter, jag visste redan att hon gjorde det. Det var det här jag syftade på när jag flyttade, att hon inte ens går upp på mornarna med sina barn. Alex, är bara fem, så han fattar inte riktigt allt än, jag tycker mer synd om Emil, han påverkas liksom mycket mer av hennes beteende, jag menar det kan fan inte vara så jävla lätt för en 13åring att ha en deprimerad mamma.

Jag reser mig upp och kramar om honom, det finns två personer jag skulle kunna döda för och det är mina bröder. Samtidigt som jag slänger upp håret i en slarvig bulle så går jag ut i köket och ser Emil sitta med en rostmacka i handen.

"Godmorgon" han tittar upp och möter min blick i ett leende, jag går fram och pussar han på pannan innan jag sätter mig ner.

"Varför sov du här inatt?" Han tittade på mig lite nyfiket och fortsatte äta, han brydde sig egentligen inte, han var van vid att jag kom och gick lite hur som helst med tanke på att mamma bodde mycket närmare skolan än vad pappa gjorde.

"Jag var med en kompis och sen blev det så sent så jag orkade inte ta bussen till pappa." Han nickade och tog en klunk av juicen han hällt upp i ett glas framför sig.

"Dante sa förresten att han kunde skjutsa dig till skolan om du ville?" Jag kände hur en rynka bildades emellan mina ögonbryn när han sa det, hade Dante redan varit här? Klockan var liksom 06:55.

"Har Dante varit här?" Sa jag frågande

"Ja, han ser till så vi kommer upp på mornarna, sen väcker han mamma så hon tar Alex till dagis" han tittade ner i glaset när han sa det, nästan som om han skämdes lite.

"Jaha" mumlade jag lågt och började bre en macka.

Hade Dante fått ta hand om killarna? Hur länge då? Varför visste jag inget om det här? Antagligen för att jag mest var där på helger och då behövde dom ju ingen som kollade till dom. Dante var precis som den där storebrorsan jag aldrig fick, visst, vi var ju faktiskt kusiner, men ändå. När vi var små var det liksom alltid han, jag och My, det var vi mot världen. Dante var den enda av mina kusiner som jag hade en bra relation till, resten har liksom aldrig riktigt tyckt om mig, eller asså, det flesta av mina kusiner är tjejer, och av någon anledning har dom typ haft lite svårt för mig, och sen så har vi småbarnen, dom gillar mig, även fast jag är så elak mot dom, men dom är ju barn liksom. Sen har vi bara Dante kvar, han och hans mamma bodde lägenhetshuset bredvid vårat, han och jag hade alltid kommit bra överens, kanske för att vi var lite utstötta bägge två? Äh jag har faktiskt ingen aning.

Dörr öppnas*

"Tja! Oj har du vaknat?" Dante sparkar av sig skorna och kliver in i köket med ett flin.

"Tjena blondie!" Jag flinade mot honom och reste mig upp för att krama honom.
Han drar in mig i en varm kram och jag lutar mitt huvud mot hans axel, det var ett tag sedan vi sågs sist och jag hade saknat honom.

"Hur mår min lillasyrra då?" Han drog ifrån kramen och flinade.

"Hon mådde skitbra tills tönten med begagnad supreme tröja klev in genom dörren" svarade jag och skrattade till. Vi pikade alltid varandra, men vi drev ju liksom, när vi var yngre var vi värre, vi kunde tjafsa som riktiga syskon, men vi växte typ ifrån det. Alla sa jämt när vi var små att vi var som syskon, och sen bara blev det så, vi har alltid sagt att vi är syskon, våra föräldrar med.

———

En stund senare hade jag gjort mig i ordning och satt mig i bilen, Dante satt på förarsidan och jag i passagerarsätet.

"Hur länge har du hjälpt henne med pojkarna egentligen?" Sa jag lite upprivet. Jag stirrade rakt fram ut genom vindrutan, fyfan vad dåligt samvete jag hade just nu.

"Sen i våras typ" han ryckte lite på axlarna och svängde in på skolans grusparkering. "Men det har ju varit lugnt över sommaren" lägger han till när han märker att jag börjar skruva på mig.

"Men fan, vad hände?" Suckar jag och sjunker ner i sätet.

"När Emil började komma för sent, eller inte alls, hotade tillslut soc med att placera om honom, efter det så började mamma skicka dit mig på mornarna.

Jag blev helt kall i kroppen när han sa det, ville dom ta Emil?! Nej, nej, nej. Om jag bara stannat kvar hos mamma hade det inte blivit såhär, fan.

"Jag ska prata med pappa så jag kan börja vara där oftare" jag vred huvudet mot Dante och gav honom en allvarlig blick.

"Nej det ska du inte, 1 att flytta därifrån var det bästa du kunde göra, du KAN inte bo under längre perioder, det vet du med! Tänk på killarna, du vet hur mycket dom hatar när ni bråkar. 2 Jag klarar mig fint och jag gillar faktiskt att käka frukost med Emil och Alex!" Han gav mig ett snett leende.

"Varför kom du så sent igår? Var där vid 22 och då hade du inte kommit hem?" Han försökte byta samtalsämne för att få mig på bättre humör.

"Jag var med My o några bara" sa jag lite lägre, jag tänkte inte säga något om att jag va med Noel, då skulle han bara bli sådär jobbig och överbeskyddande, dessutom är det faktiskt inget mellan oss.

"Åh nä! Den där blicken har jag sett förr! Vem är han?" Han flinar mer än någonsin och börjar gör massa irriterande ljud och knuffa på mig.

"Det ska du skita i" är det sista jag säger innan jag med ett leende knäpper upp bältet och reser mig ur bilen. Dante besvarar mig med ett högljutt skratt innan han ropar efter mig att jag "inte ska glömma kondom!"