TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel15

Torsdag

"Fast bara tanken på att det ska gå att känna pengar på att en människa är sjuk eller skadad är ju helt absurd" med det sagt la jag armarna i kors och lutade mig tillbaka i stolen, irriterad som jag redan var höjde jag på ena ögonbrynet och väntade otåligt på Martins nästa argument.

Vi hade samhällskunskap och vår lärare hade gett klassen ett x antal diskussions frågor, frågan gällande vad vi tyckte om 'vinst i välfärden'  hade rört om det i grytan ordentligt. Nu var jag ganska sur på Martin som kom med sina totalt IQ-befriade argument och åsikter. Om det finns något jag ge mig själv cred för är det att argumentera, dock slutar det ibland bara me att jag käftar för fulla muggar för jag blir så arg, men när jag lyckas hålla en god ton och inte svävar iväg för mycket så var jag ganska bra på att föra fram vad jag tyckte och varför osv. När jag ger mig in i en diskussion kan ingens åsikter röra mig om ryggen, ofta för att jag går in med i ställningen om att jag vet att jag har rätt, då spelar det liksom ingen roll vad någon annan tycker.

My som satt bredvid mig stötte försiktigt till mig med foten, " du vet att jag håller med dig i allt du precis sa men snälla chilla innan det blir tjafs!?" Väste hon lite diskret. Hon fattade att det inte var mycket kvar innan jag flippade över och det fattade ju såklart Martin med, det var därför han fortsatte öppna käften hela tiden.

"Jag är ledsen men vi måste tyvärr bryta där! Glöm nu inte att ni slutar tidigare imorgon! Alltså slutar ni direkt efter lunchen!" Tack Maria! Min mentor, som också är min samhällskunskapslärare räddade just mig ifrån ett utbrott som hade slutat med att jag stampat på Martins huvud.

————

Jag stod lutad mot Noels skåp, framför mig stod någon som inte alls var lik den Noel jag känner. Hans stressade blick for genom korridoren, fram och tillbaka, han trummade med fingrarna mot boken han hade i handen och han var allmänt stirrig. Tillslut orkade jag inte med att se honom må så där. Jag tog det halva steget som var emellan oss och slingrade in mina armar innanför hans jacka och kramade om honom. "Ta det lugnt" viskade jag fram. Han la sina armar runt mig och nickade.

I nästa sekund ringde såklart min mobil bara för att saker skulle förstöras, när 'mamma' lös upp skärmen frös jag till lite, som jag alltid gjorde när hon ringde.

"Hej.." svarade jag lite försiktigt.

"Hej hjärtat, skulle du kunna hämta Alex idag?" Hon sov, eller hon var ju vaken eftersom att hon ringde men hon somnade i luren så fort hon avslutat sin mening.

Jag la på utan att svara och gav ifrån mig en högljudd suck. Noel tittade på mig och log snett, "har det hänt något?" Hans milda leende värmde, om han bara visste.

"Eh.. är det lugnt om tar bussen hem själv? Jag måste fixa en grej." Jag fipplade nervöst med det silvriga halsbandet jag hade runt halsen.

"1, du måste lära dig o sänka ljudet när du pratar i telefon, allt hörs ut. 2, jag följer med." Han han jävla leende fick mig att skratta till. Jag mulade ett 'visst' innan vi började gå.
___
Vi gick hand i hand längs vägen som ledde till Alex's dagis, snart skulle Noel vara hemma hos mig, och träffa mamma, och se hur misslyckad jag är, han skulle tycka att jag var helt knäpp. Inte nog med att jag är fucking mysko! jag är mamma åt min egen mamma också!

"Asså min mamma är inte-" var allt jag han säga innan han avbröt mig. Han tog ett lätt tag om min handled så jag stannande upp, sen vred han oss så vi stod mittemot varandra.

"Sluta! du behöver inte förklara dig, okej? Du är inte din mamma och du kan inte ta ansvar för något hon gjort eller gör!" Han log snett åt mig, om han bara visste.

Jag nickade svagt och en djup suck lämnade mina läppar innan vi fortsatte gå. Jag flätade ihop våra händer och vi utbytte ett snabbt leende.
——
Jag öppnade den stora röda dörren till dagis, väl inne i den lilla hallen där alla barn hade sina skor drog jag snabbt av mig skorna och ställde dom bredvid ett par slitna tennisskor som stod i ett litet fack. 'ALEXANDER' stod det med handstil på en liten skyllt, och ovanför hängde en bild på en liten kille i randig fleecetröja med ljusbrunt krull.

Efter den första hallen kommer man in i ett lite mindre rum typ, där fanns det ytligare fack som respektive barn på avdelningen hade. Där hade dom dock mest extrakläder och teckningar och annat som dom gjort under dagen. Igenom dörröppningen som ledde ut till det stora allrummet kunde jag skymta ett ljusbrunt krull sittandes med ett pussel på golvet. Jag vände mig om mot Noel som stod strax bakom mig, "jag kommer strax!" Sa jag lite tyst så ingen skulle märka, och i nästa sekund hade jag tagit mig över den lilla grinden som såg till att barnen inte tog sig ut i hallen  och satt mig på huk precis bakom Alex.

"Bu!" Viskade jag i hans öra. Inte för att han blev särskilt rädd.

"Nej Emelie, inte än!" Frustrerat fortsatte han att lägga pusslet som föreställde en stor bild på Bamse.

"Jo, du får komma tillbaka och göra färdigt imorgon." Han slängde snabbt huvudet mot mig och gav mig en oerhört uppgiven blick, som om jag sagt att han aldrig mer skulle få äta pannkakor.

"Jag har faktiskt med mig någon som jag tycker att du ska träffa" Jag nickade försiktigt mot Noels håll och Alex vände sig förvirrat mot honom.

"Vem är det?" Han kupade dna små händer och viskade så lågt han kunde i mitt öra.