TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 27

Jag reste mig stressat upp och kollade honom i ögonen, "Noel" sa jag lågt med min skakiga röst. Min blick flackade mellan hans ögon och resten av hans kropp, jag granskade honom från topp till tå för att övertyga mig själv om att det var på riktigt, vilket det tyvärr var. 

Diana reste sig smidigt upp och slank diskret ut genom dörren trotts att Noel stod som fastfrusen i dörröppningen, han såg ut som att han sett ett spöke. Jag gick närmare honom, tillslut var jag så nära att hans perfekta ansikte nästan snuddade vi mitt, fan vad det irriterade mig att han skulle vara så jävla perfekt, med sitt felfria utseende och underbara personlighet. Trotts att han hade frusit till is lyckades jag ändå dra in honom i en kram, en kram som jag höll kvar extra länge eftersom det skulle bli våran sista, jag drog in hans doft och mina händer rörde sig vid hans nacke. Han drog tillslut ifrån kramen och mötte min blick, men till skillnad ifrån min ledsna men ändå glada och väldigt lunga blick, var hans orolig, och förvirrad. Hans hand vandrade upp  längs min arm och stannade vid min käke, med sin fortfarande oroliga blick tittade han på mig och han växlade mellan att kolla in i mina ögon och ner på mina läppar. Det fick mig endast att bli mer övertygad om att släppa honom var rätt, så han kunde träffa någon som var som han, underbar och hel, inte skev och trasig.

"Emelie..." sa han lågt med förtvivlan i rösten, jag skakade på huvudet och tryckte ifrån lite när han sakta började föra våra ansikten närmare varann.

"Vi måste prata." Aldrig i hela mitt liv tror jag att jag har varit såhär lugn, som om jag hade gett upp och bara accepterat skiten, det var ju dock lite det jag hade gjort.

Jag skickade iväg ett milt leende mot Noel som svarade med en nickning. precis när jag börjat sära på mina läppar för att säga något, dundrar det in någon i badrummet och börjar föra ett jävla väsen, jag byter en snabb blick med Noel som jag ser tänker samma sak som jag. Inte här. Vi svarar varann med en synkad nickning och börjar tillsammans röra oss mot husets ytterdörr, Visst, jag har druckit alldeles för mycket, jag mår liksom fortfarande illa trotts att det kändes som att jag nyss spytt upp mina inälvor, men till och med jag förstår att den här festen har spårat för länge sedan och att hälften av de som är här egentligen borde vara på sjukhuset då det antagligen är rejält alkoholförgiftade,men det är väl deras bekymmer antar jag.

när vi kommer ut i den friska nattluften ger jag ifrån mig en suck och slår mig ner i hammocken som står i deras trädgård, en svag känsla av illamående är tillbaka igen, fyfan för att supa.

"jag mår illaaa" gnäller jag medans Noel som fortfarande står upp tittar på mig och ger ifrån sig ett litet skratt.

"Vem fan gav dig sprit ens? han lät lite mer irriterad än för två sekunder sedan men, det var knappt märkbart.

"Det är en fest Noel, alkohol finns överallt därinne" säger jag lugnt och slänger upp blicken mot honom.

"Jo men du har varit på fest förut, serverats alkohol förut och tackat nej förut." poängterade han.

"Vad är det som har hänt Emelie? Du har inte varit i skolan på hela veckan, du svarar inte när jag ringer, och nu hittar jag den enda människan jag känner som aldrig under några som helst omständigheter ens skulle lägga en tanke på att röra en ynka liten cider, full, på en fest, hemma hos någon som hela Stockholm vet inte är bra att umgås med." När jag hör hur förtvivlad han är känner jag skuldkänslorna välla över mig, han hade oroat sig över mig, ödslat bort sin tid på mig. Varför kunde han inte bara sluta bry sig? fan,fan,fan. Jag måste slå tillbaka (verbalt) fort, kom på något Emelie, så han slutar lägga ner sin tid på dig, kom igen tänk!

"Kom inte här och fucking tro att du kan bestämma över mig! Jag gör vad fan jag vill och jag har ingen jävla skyldighet att säga ett piss till dig, mitt liv inte ditt och jag är med vem jag vill. Det är inget som har hänt, jag är såhär bara, jag förstår inte ens varför du bryr dig. Det är inte något emellan oss, du betyder ingenting, jag får inga fjärilar när jag ser dig, så ge upp bara, du kan inte styra mig." I samma sekund jag sagt det ångrar jag mig och jag känner hur det knyter sig i magen, det finns fortfarande ett litet hopp om i mig om att han ska syna mig och förstå vad det är som händer.

"Fuck it" säger han kort, hans ögon är inte längre de blåa mysiga ögonen jag är van vid, de är mörka, så mörka att det får mig att rygga tillbaka. Självklart kunde inte mitt blåsta jag bete mig utan till svar höjer jag istället nonchalant på ögonbrynen och himlar med ögonen. 

"Fuck allt ihop, vi är done! Du får som du så gärna vill ha det" Han ryckte lätt på axlarna och trotts mörkret kunde jag tyda Noel vars ögon hade börjat bli blanka, han blinkade snabbt ett par gånger för att få tårarna att vända. Något går sönder i mig när jag ser hans tårögda blick, jag hör hur något släpps inom mig och, kras,fan något brast inom mig där och då som jag aldrig kommer kunna laga.

"Noel, vi var aldrig något." säger jag lugnt,Jag ångrar vartenda ord jag säger men jag intalar hela tiden mig själv, det är bäst såhär Emelie. 

Han nickar sakta till svar, vad som händer sen vet jag inte för strax därefter reser jag mig upp och går min väg, det är då jag känner det, det som alla snackar om som är så äckligt klyschigt så jag vill gå och kräkas i en buske bara av att tänka på det, men det är så verkligt, så sjukt smärtsamt. Jag känner hur någon sticker in näven i mig och greppar tag om mitt hjärta, det lilla lilla hjärtat som kämpar för att pumpa ut blod i min lilla iskalla kropp. Snabbt börjar jag kämpa emot, jag rycker och sliter för att få denne någon att släppa, det är mitt hjärta, bara mitt och det är det ända jag fortfarande är rädd om så släpp nu! Det kommer att brista, vilken sekund som helst, jag känner hur det sakta lossnar och är på väg ut ur min kropp för att bosätta sig hos den som försöker slita loss det, det gör bara ondare och ondare för varje sekund som går snart orkar jag inte mer, snart ger jag upp och min livlösa kropp kommer att falla till marken handlöst. Men som från tomma intet får jag en liten kick, här har jag min chans att sparka ifrån en sista gång och hoppas på det bästa, 1, 2, 3 PANG. Med ett jävla hallå lyckas jag ta mig loss, inte helt oskadd, för det finns ett pyttelitet hål i mitten av min hjärta som han fick med sig, den lilla lilla muskelbiten ligger där i handen på honom men jag kommer inte gå tilbaka och hämta den, över min döda kropp. Det är nu en första tåren rullar ner längs min kind, tätt följd av nästa och sen sedan går mina tårkanaler på högvarv, fötterna rör sig snabbare och snabbare tills jag kommer in i en park där jag kastar mig ner på första bästa bänk. Det värsta var nog inte det som hänt med Noel, det var mer det att han hade en del av mig nu, som jag aldrig skulle få tillbaka, en del av mig tillhörde han och skulle alltid göra, för jag älskade ju han även om jag aldrig skulle säga det högt så var det det jag gjorde och skulle göra för evigt.