TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 18

"Jag men då kan väl du och Noel ta nedervåningen så tar vi övervåningen?" Vi satt vid ett av dom runda borden med typ inbyggda pallar i cafeterian och väntade på Ludwig och Noel när My hade börjat diskutera om vem som skulle sova vart. Jag brydde mig inte så mycket, undrade mest vad dom skulle med en hel övervåning med 4 sovrum till.

"Mm, visst." En rynka dök upp emellan My's ögonbryn och hon kollade frågandes på mig. "Vad är det som har hänt egentligen?" Jag ryckte på axlarna och log lite. Det var ju faktiskt inget som hade hänt direkt, dessutom ville jag inte lasta över en massa skit på My, jag kan inte göra så.

"Vi går inte förens du berättar vad som är fel!" Hon la sin hand på mitt knä och tittade oroligt in i mina ögon. Jag skruvade lite på mig innan jag tillslut bestämde mig för att berätta.

"Jag vet inte My, jag har verkligen ingen aning längre! Jag, jag, bryr mig om honom, mycket, och jag vill vara nära honom, och krama honom hela tiden och aldrig släppa taget. Men jag vet inte vad han känner, jag vet inte om jag vill veta det heller, han borde iallafall inte vara med mig, jag är trasig och jag kommer aldrig göra honom gott." Jag pustade ut när jag pratat färdigt men drog in luft i lungorna för att fortsätta. "Och-" jag stannade upp och tänkte efter, borde jag verkligen fortsätta snacka?

My tittade på mig "Och?" Sa hon och nickade som en gest att jag skulle fortsätta.

"Och igår följde han med till mamma" jag sa det riktigt lågt, nästan omärkbart. My suckade, hon förstod varför jag var såhär, hon förstod också att Noel verkligen betydde något för mig eftersom att jag aldrig tog hem folk till mamma, inte när hon var hemma iallafall. My var den enda av mina vänner som träffat mamma, efter allt som hände, förra året, har jag inte så mycket vänner kvar, i stort sätt inga faktiskt. Men ingen av dom jag umgicks med i högstadiet hade heller träffat mamma.

"Han gillar dig, mycket, tro mig!" Jag skakade bara på huvudet åt det My sa. "Sluta stänga honom ute, allt han vill är att du öppnar upp dig och är ärlig!"

"My jag kan inte, jag bryr mig om honom för mycket för att kunna göra så." Jag tog tillbaka ögonkontakten jag brutit strax innan jag började prata.

"Göra vad?" Hennes ansikte präglades av en ledsen min

"Inget varar för evigt, inte kärlek heller, jag kan inte medvetet låta honom bli sårad, och det gör jag om jag låter det gå längre"  My skakade på huvudet och tog tag i min hand.

"Man väljer inte att bli sårad, men man väljer av vem, och han valde dig." Hon tittade mig rakt in i ögonen och jag kände hur det började svida under ögonlocken. Hon drog in mig i en lång och välbehövlig kram. "Jag älskar dig" viskade jag fram med armarna om henne. "O jag dig"

Vi släppte ifrån och strax därefter såg vi Noel och Ludwig komma gåendes i korridoren, de gick fram till vårat bord och satte sig ner, Noel bredvid mig och Ludwig bredvid My.

"Så, är ni redo för den bästa helgen på länge?" Ludwig tittade på oss och såg allmänt taggad ut. Jag nickade och vände mig mot My,

"har dom hämtat minibussen?"

"Ja mamma skrev precis att vi kan gå ut för dom är framme strax"

Vi reste oss upp, tog våra grejer och började gå mot utgången. Jag ska inte säga att My är bortskämd, för enligt mig är hon inte det, hon betalar sin mobil osv helt själv, dock har ju hennes familj det väldigt bra ställt. de hade liksom pol och värdens finaste villa plus en stor villa på landet, (dom kallade det för 'lantställe' eller 'stuga', jag kallade det för lyxkåk) och hennes föräldrar är typ snällast i världen. Hennes pappa hade i vilket fall hyrt en minibuss för dom ville så gärna skjutsa oss dit och då räckte inte sätena i bilen.

När vi kom ut stod My's pappa utanför bilen, han öppnade bagageluckan så alla kunde lägga in sina grejer. Jag ställde in den lite överfulla träningsväskan och hoppade in i bilen. Jag drog dörren åt sidan och klättrade in, först var det ju framsäte, sen var det två fria stolar till, och längst bak var det en soffa. Jag satte mig tillrätta längst bak och snart satt alla andra också i bilen, Morgan (my's pappa) körde, bredvid honom satt Lisa (hennes mamma) i sätena framför oss satt Ludwig och My och längst bak satt jag och Noel.

Det skulle ta en stund att komma fram, typ 2 timmar, inte riktigt, men vi lyckade sysselsätta oss ganska bra. Vi lyssnade på musik, sjöng & pratade, hade det liksom allmänt trevligt.  Efter typ en timme blev vi tvungna att stanna för Noel mådde inte bra. Åksjuk. Han gick ut ur bilen och tog lite luft, Morgan räckte fram en vattenflaska som han tog en stor klunk av. När han kom in i bilen igen flätade han ihop våra händer och drog sig själv närmare mig. "Hur är det?" Viskade jag. Han svarade inte, men han satte aldrig på sig bältet utan la istället huvudet i mitt knä. "Det är bra snart" sa han lågt. Jag strök med ena handen genom hans hår och snart hade han somnat.

Noel sov resten av resan, jag tyckte så synd om honom, stackarn. När vi var framme lät jag Noel ligga kvar medans vi andra bar in packningen, när sista väskan var inne gick jag tillbaka och strök lugnt med handen över Noels rygg.

"Sömntuta, vi är framme." Jag skrattade till lite försiktigt när Noel yrvaket satte sig upp och tittade sig omkring.