TRASIGA SKOR - Noel flike

kapitel 10-Noel

"Vill du hitta på något?", jag stängde igen dörren till Loves rum och vände mig mot Emelie.Vi hade spelat FIFA med Love i typ en timme, jag kanske var lite taskig mot honom förut, men jag blir ju lack när han ska komma och störa.

"En promenad?", hon vände sig mot mig och log. Hon är verkligen fin, sjukt jävla fin. det hade jag tyckt redan när jag såg henne på bussen för typ två veckor sen.

Det var något speciellt med henne hon.....var inte som alla andra, hon verkade ha skinn på näsan när det behövdes liksom, och jag har hört att hon kan vara jävligt snabb i käften när hon blir irriterad. Men hon hade aldrig varit så mot mig, inte för att vi träffats så många gånger dock. Den enda som visste något om Emelie var Axel, han var bra på att lyssna liksom, jag fattade dock inte vad grejen var, jag såg henne EN gång på en buss liksom? jag hade i alla fall frågat Ludde om han visste vem hon var med tanke på att hon är bästis med hans "ragg?", det var så jag fick tag på hennes insta, jag sa dock aldrig varför. vad skulle jag säga liksom? " Jag såg henne på en buss och nu kan jag inte sluta tänka på henne?" Nej, skulle inte tro det va.

"Aa visst" mumlade jag och började gå mot hallen, jag böjde mig för att ta mina skor som stod framför mig.

"Du-" Började hon. Jag reste mig häftigt upp och vände mig om. Lite väl snabbt kanske.Jag möttes av att Emelie stått precis bakom mig och nu stod precis framför mig.
Hon avbröt sig själv och svalde, våra ansikten var farligt nära varandra. Jag kunde känna hennes andetag mot mitt ansikte och min blick började pendla mellan hennes ögon och läppar, hennes rostbruna ögon och rosa läppar var det finaste någonsin. Jag ville ta detta ögonblick, spara det, rama in det, och aldrig glömma det. Vad händer med mig? Efter vad som kändes som 10år utan att något hände, vi bara stod där och kollade på varandra, så bröt hon ögonkontakten och harklade sig.

"Skulle vi gå?" mumlade hon lågt samtidigt som hon började ta på sig sina skor. Jag nickade och snart var vi ute, vi gick bredvid varann längs gatorna i tystnad, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga liksom. Borde jag kysst henne i hallen eller?! Jag ville ingenting annat. Fast hon hade ju bara stått där så hon kanske inte ville? Annars hade hon väl visat det, eller?

"Du?", hon sa det lite försiktigt, som att hon inte ville vara i vägen typ.

"Aa", jag log milt när hon kom lite närmare.

"Varför hjälpte du mig förra veckan egentligen?", hon tittade upp mot mig med en blick som jag inte riktigt kunde tyda. Hon syftade såklart på hela Lucas grejen, hur fan lyckades jag bli så full?

"Eh, asså... jag var ju ganska full..", var det ända jag fick fram, vafan, jag lät ju som världens jävla jubelidiot. Hon svarade inte men verkade vara lite på sin vakt typ, fan, nu har jag gjort bort mig.

"Ska vi ta en kaffe?" Jag stannade upp framför ett litet café jag alltid brukar gå till efter skolan med Ludde, det brukar stänga ganska sent för att vara ett café, och jag var ganska trött på att gå så detta var ju perfekt.

——

"Du, jag menade inte att jag ångrar att jag nockade Lucas" Vi hade satt oss inne på cafét i ett litet bås typ, jag hällde i lite mjölk i mitt kaffe och rörde om.

"Det är lugnt, du behöver inte förklara dig, jag fattar om du ångrar dig liksom", hon tittade ner i den stora koppen med varm choklad hon beställt.

"Men jag ångrar det ju inte!" Jag låter lite frustrerad på rösten, nu tror hon ju att jag försvarar det han gjorde. Vilket jag inte gör. Vem fan vet vad han hade gjort mot henne om han inte fått ölen i skallen!?

"Okej", hon säger det lugnt, och tyst.

"Varför sa Axel-" hon stannar upp och tystnar, precis som att hon sagt något hon inte fick säga. Jag känner hur jag får en rynka i pannan och mina tankar börjar spinna iväg på vad han kan ha sagt till henne.

Axel den apan, vilket jävla pucko! Efter en stund började Emelie fnissa och förklarade vad Axel hade sagt, eller sagt och sagt, det var ju antagligen inte meningen att hon skulle höra, men ändå! Han fick mig att framstå som största idioten! Som om jag inte lyckats bra med det själv.....

Vi satt kvar på cafét i typ 40min och bara snackade om allt, hon var väldigt öppen men samtidigt väldigt hemlig, hon kunde liksom prata om det mesta, det enda samtalsämnet hon undvek var hennes mamma. Hennes mamma bodde här i Stockholm, inte så långt ifrån skolan, men det var allt hon sa. Hon hade en bra relation till sin pappa, det var antagligen därför hon bodde där. Jag märkte hur snabbt hon blev obekväm när vi kom in på hennes mamma så jag bytte snabbt samtalsämne.

"Spelar du musik?", frågar jag nyfiket, jag hör hur jag låter ganska tappad när jag yttrar frågan. Det går bra nu Noel.

Jag ser hur Emelie skruvar på sig."Ehh, typ, jag spelade lite gitarr förr, eller asså jag spelar fortfarande men inte så ofta" hon tittar lite på mig som att hon väntar på min reaktion.

"Då måste jag få höra dig spela någon gång"