Gängkriget

1

Min blick studerar mina fingrar som pillar på det lortiga träbordet. Med en duns tillkommer ett objekt mitt framför näsan på mig. En ölburk nedsatt av min pappa. Jag för den till munnen medan mina ögon ser på pappa som slår sig ner mitt emot mig på långbordet.

"Hur går det i plugget?"

Frågar han med blicken fäst på mig. Jag sväljer ljudligt den domnande drycken innan jag svarar honom.

"Det går bra. Blev utkastad från matten."

Min röst låter precis lika ointresserad som jag känner mig och mina axlar rycker till. Sedan för jag åter ölburken mot munnen.

"Vad gjorde du då?"

Han däremot låter väldigt intresserad och jag suckar tyst.

"Eh inget speciellt. Hade tråkigt bara"

"Spanskan då? Hur gick den?"

Frågar han om ens med ännu mer intresse i rösten.

"Utsläng där också. Fucking Enestad, behöver jag säga mer?"

Svarar jag och irritationen jag känner över namnet ljuder genom rummet. Pappas ögon får en argsint glans och han lutar sig över bordet.

"Vad gjorde den lilla jäkeln?"

"Han förlöjligade mig när jag inte kunde ett spanskt ord så vi gjorde upp i korridoren."

Svarar jag enkelt och kramar argsint burken i min hand. Pappas hand tar hårt tag om min haka och granskar min kind.

"Han fick in en träff ser jag"

Hans röst speglar känslor som hat, besvikelse och hämndlystenhet.

"Äsch, jag fick in en hårdare"

Flinar jag innan jag avslutar ölen och reser mig upp för att slänga den. Pappa skrattar nöjt över mina ord och mina ögon hinner uppfatta ett leende som pryder hans läppar innan de far till dörrkarmen.

Indundrandes kommer nämligen Plankan, han är smal som en planka och lika oböjbar som en, därav namnet.

"En tjej för tredje gången"

Utropar han irriterat och pappa suckar högt.

"Kan du aldrig få till en pojk eller? Du är fan hopplös Plankan"

Flinar jag och han ger mig en mördande blick. Jag bara skrattar och slinker ur matsalen och uppför trappan.

Huset är på två våningar med enkelrum överallt. Det sägs ha varit en bodell för längesedan innan vårt gäng tog över. Mitt rum ligger längst ner till vänster i den hotelliknande korridoren. Nyckeln har jag runt halsen annars finns risken att allt jag äger är borta imon.

När jag öppnar dörren till det lilla rummet som endast innehåller en säng och ett nattduksbord så slänger jag mig på sängen. Mina tankar vandrar iväg till slagsmålet med Enestad, Oscar Enestad.

Jag blir genast förbannad och känner adrenalinet pumpa genom ådrorna. Jag ser hans flinande läppar som gottar sig över mitt försök till en påtvingad presentation på spanska. Det gick åt helvete det kan jag medge men han har ingen som helst rätt att skratta. Så jag tog med honom ut i korridoren och fick honom att betala för sitt misstag. En blödande läpp och en icke flinande Oscar senare var jag nöjd och lämnade honom där.

När jag kom in i klassrummet och sjunk ner i min stol igen så vågade inte läraren be mig fortsätta så hon tog nästa offer.

På tal om spanskan så fick vi en ny meningslös uppgift. Ännu en dum uppsatts. Denna gången ska vi beskriva vår familj. Hur fan ska jag beskriva min familj?

Hej, jag heter Felix Sandman. Son till gängledaren i Sandman, själv ledare för ungdomarna i Sandman. Vi bor hela gänget i ett sunkigt hus. Alla män, kvinnor har man inga seriösa förbindelser med. Kvinnor används endast vid en mans 30 års plikt, att skaffa en son till gänget. Inga döttrar tillåts utan endast söner tas in. Får kvinnan som väntar barnet en flicka får hon behålla det, annars tar du det med dig till hålan du bor på. Vi har en gemensamt sak som håller oss samman som den familj vi är. Det ständiga gängkriget mot gänget Enestad. Världens största idioter, förlorare, fega jävlar, you name IT! Alla i Sandman hatar alla i Enestad! Så är det bara. Hatet mot Enestad och vetskapen om att vi en dag gör oss av med dem allihop, är det som binder oss samman till en familj. Slutet gott allting gott.

Till på köpet ska det vara på spanska också. Skulle inte tro det! Den jävla tanten får ingen presentation från mig inte.

-----------
Jag hoppas att det verkar någorlunda spännande! :)

Xx, M.