Gängkriget

26

När mitt medvetande är åter känns det som om mitt huvud ska sprängas och mina ögon går knappt att öppna. Det känns som om jag bara sovit i en timme vilket antagligen är sant då Ogge plötsligt kommer in genom dörren.

"Vi måste till skolan nu"

Säger han försiktigt i dörröppningen och jag gnyr plågsamt. Hela min kropp och själ värker när jag kommer ihåg snacket som jag och Ogge hade för endast ett par timmar sedan. Om att jag har känslor för Enestad.

Med ens börjar min hysteriska hjärna analysera alla nackdelar med den fruktansvärda sanningen. För hur kan jag, som Ogge så fint förklarade, känna ett sådant starkt begär efter Enestad utan att ha känslor inblandade?

Jag kryper ihop under täcket och hör hur Ogge suckar. Han måste tycka att jag är världens fjant och ovärdig min plats som ledare. Detta gör bara min ångest ännu värre och allt jag vill göra är att stänga av all tankekraft och känslor som just nu äter upp mig inifrån och ut. Dock känner jag strax hur madrassen sjunker ner och hur hans hand placerar sig på min arm.

"Du behöver inte skämmas okej? Vi pratar igenom det här efter skolan. Tror du att du klarar dig tills dess?"

Frågar han oroligt men med en gnutta hånfullhet, antagligen av gammal vana. Jag går såklart in i försvars position och fnyser.

"Såklart vad tror du jag är? En fjant eller?"

Han lyfter snabbt bort sin hand och verkar inse att gårdagens svaga Felix är som bortblåst.

"Nej såklart inte!"

Meddelar han och ser ner i knät men när han ser upp kan jag inte låta bli att le ett minimalt leende som tack. Ett tack för att han inte vänder mig ryggen, ett tack för att han finns när jag behöver honom och inte bara för att hålla min rygg eller slå ner någon åt mig. Han besvarar leendet minst lika minimalt och påminner mig sedan om att vi måste dra.

Mina händer blir allt blötare desto närmre jag kommer spanska klassrummet. Det gör mig irriterad hur varenda cell i min kropp verkar ha egna kalla kårar som får min kropp som helhet att rycka i olika konstiga vinklar. Det är smärtsamt att jag är så svag och att en Enestadare är källan till det.

Med hållen andning blickar jag över klassrummet och jag får en hjärtklappning när min blick tvärnitar på Oscar Enestad. Vingligt som om jag vore påverkad försöker jag smidigt gå till min plats. När jag går förbi honom så snubblar jag nästan över mina egna fötter och ett skratt lämnar hans läppar.

Det är så löjligt att jag skulle kunna slå sönder en hel vägg av den frustration jag känner. Jag har väl aldrig haft något som helst problem med att gå förbi Oscar Enestad förr? Absolut inte men nu när jag med mycket irritation och avsky insett mina känslor för honom, jag spyr nästan bara av att tänka på det, så kan jag inte ens gå längre. Det är patetiskt och adrenalinet som skapas inom mitt hysteriska jag hjälper inte ett skvatt till mitt försök till gång.

Med nedsänkt huvud sjunker jag tillslut ner på min stol och klinget av hans skratt dör ut. Vilket både gör mig överlycklig och besviken samtidigt. Dumma, förvirrande, jävla Oscar Enestad.

Helt plötsligt över en natt så vågar jag inte se på honom! Hur många gånger har inte den här lektionen gått åt till att se på den jäkeln? Och nu vågar jag knappt snegla på honom! När jag väl vågar och ser att hans blick ligger åt ett annat håll släpper handen som pressar mitt hjärta i lättnad samtidigt som en besvikelse sköljer över mig. Jag förstår ingenting! Och det gör mig FÖRBANNAD!!!!!

Men när hans blå ögon snabbt överrumplar mig genom att fånga mig som intresse så pressas hjärtat till intet och svetten rinner överallt medan händerna skakar som ett asplöv. En varm skakande hösäck är allt som blir kvar när hans blick lämnar mig och andningen åter fungerar men det är knappt.

Allt för lite fucking känslor!!??

Igår hade det här varit nemas problemas men nej jag måste komma på att jag har "känslor" aka det värsta som finns och totalt tappa bort mig själv.

Fan.

När lektionen äntligen är slut och det känns som om jag sprungit ett maraton så skyndar jag mig ut ur klassrummet på snubblande ben. Jag vet inte om jag är glad över att han räddat min undergång genom att inte se på mig hela tiden eller om jag är besviken av samma anledning. Hur som helst så spurtar jag till toaletterna.

I spegelbilden ser jag en högröd pojke, ingen man utan en liten pojke med livrädda gröna ögon, flammiga kinder och varnande ögon om regnsäsong. Det är inte jag för fem öre, absolut inte Felix Sandman den ökände gängledarens son och den person alla ungdomar och pensionärer fruktar att stöta på. Nej pojken framför mig är ett känslomässigt kaos och den riktiga Felix Sandman hatar det. Totalt hatar det.

Vilket slutar i ett frustrerat läte närmast ett skri och en värkande hand efter att den gett väggen vad den tål.

Efter min lilla mentala nedbrytning så tuffar jag upp mig och strosar in på min lektion för sent. Läraren ger mig en misstyckande blick som jag glatt svarar med en mördande som gör att hon livrädd koncentrerar sig på tavlan igen. Känslan av kontroll som jag saknat så sjukt mycket fyller mina ådror och ett välbehag därigenom. Ett stort flin leker över mina läppar när jag slår mig ner bredvid Fimpen. Allt skapat bara genom min självklara kontroll över läraren.

"Var fan har du varit? Killarna letar efter dig!"

"Ska du ge fan i!"

Flinar jag medan en elak gnista tänds i mina ögon. Fimpen blir genast medarbetare och sjunker besegrat ner i stolen. Ännu en dos av välbehag laddas inom mig och jag lutar mig nöjt ner i stolen.

Vem behöver känslor när man kan ha kontroll?

-------------
Ett försent: Glad Påsk! <3

Xx, M.