Gängkriget

4

Vi stötte inte på Enestads ungdomar på vägen hem då deras yngsta skolkar sista lektionen så att alla kan gå tidigare. Ännu en baksida av att leva som oss. Man måste gå i samlad trupp framförallt utanför skolan annars pucklar det andra gänget på dig efter två sekunder.

Vi hur som helst blir kvar en timme längre än dem då alla har lektioner till fyra idag vilket suger.

Nu är vi i alla fall hemma, sittandes på långbordet i det halvmörka rummet fullt av karlar. Vi alla gör narr av Plankan som för tredje gången ska bli pappa åt en dotter som alltså inte kommer tas in hit. Han är numera 32 år och hans stackars son, när den väl kommer, kommer bli en liten stackare som blir lillkillen i ungdoms gänget. Alltså lite som Saxen för oss när de kommer upp i åldrar och vi har pappas och de andra vuxnas platser.

Tanken på att jag en dag kommer leda hela gänget som högsta huvud känns coolt. Vi kommer spöa skiten ur Enestad då skolan inte sätter några stopp längre. Då ska han, Oscar Enestad läggas i graven personligen av min hand.

Jag för ivrigt ölen mot läpparna över min och Oscar Enestads framtid. Då kommer Sandman en gång för alla styra hela stan och inte bara den ena delen av slummern som inte invaderas av Enestad.

Min uppmärksamhet riktas åter till resten av männen runt långbordet. Pappa för en livlig debatt om hur Enestad totalt suger. Alla skriker om hur dåliga de är och om hur mycket bättre vi är. Det är den enda sanningen och också en vanlig sysselsättning för oss runt middagsbordet.

En av småknattingarna skriker förtjust "hata Enestad" och alla hurrar över hans sanna konstaterande. Det är nästan så att man blir stolt över den lilles ord.

"Ey Felle ska du med eller?"

Halvt skriker Ogge över tumultet i rummet. Jag som varit borta i det livliga hatet ser frågande på honom.

"Vi tänkte stick ut en sväng, hört om en fest som behöver livas upp!"

Skrattar han och jag vet att som ledare borde jag enligt plikt följa med. Ett gäng som kommer ihop med ett annat utan ledaren är i undertag redan från start i ett slagsmål. Det går bara inte utan ledaren, det blir inte samma sak.

Om jag inte skulle hänga på skulle Ogge möjligtvis som andrerangs ledare aka min närmaste vän kunna agera ledarfigur dock är det svårt när killarna är vana vid mina och endast mina order.

Vi testade principen en gång när jag var magsjuk men det slutade i att de blev rätt brutalt påpucklade av Enestad. Inte för att Ogge tog dåliga beslut utan för att hans order såklart inte gick lika hjärntvättat in på killarna som mina. Mina order ifrågasätter dem inte, både för att jag är ledare men också för att jag alltid lett dem rätt.

Killarnas blickar ser nu ivrigt på mig och jag bestämmer mig för att inte göra dem besvikna. Om jag inte hänger på vet jag att de stannar de med.

"Självklart! Vem är jag att backa för party!"

Egentligen hade jag velat sova men det lär inte gå ändå med tanke på ljudnivån från de vuxna och knattarna. Så jag kan lika gärna hänga på i alla fall.

Utan att byta om drar vi ut på vägarna och finner snabbt festen. Musiken strömmar genom de öppna fönstret och hoppande tonåringar studsar förbi innanför fönstren.

När vi öppnar dörren kommer en kille fram och verkar vara påväg att säga något men stoppar sig själv. Jag klampar in trots hans försök att dölja sin uppenbara otrevnad över vårt besök.

Dock gör han inga försök att kasta ut oss. Det eftersom vi snabbt levde upp till våra förfäders ökända rykten när vi kom upp i fest åldern. Alla vet nu om att om Sandman bjuder in sig själva är det bara att låta dörren stå öppen.

Så utan att ta av oss skorna klampar vi förbi och ut i vardagsrummet. Alla stelnar först till när de ser oss. Vissa skyndar sig ut ur huset medan andra slappnar av igen.

"Inga här!"

Säger Axeln och Fimpen nickar instämmande på huvudet. Formationen ser alltid sådan ut. Jag går först som symbolen för gänget. Axeln och Fimpen kollar alltid läget runt omkring oss efter fiender och meddelar mig resultatet. Även Saxen har ett liknande uppdrag medan Ogges och Stumpen mer liknar mig, de ser mest coola ut.

"Okej let's party!"

Säger jag och går mot köket för att hämta spriten. Ogge, Axeln och Saxen är snabbt ute på dansgolvet med varsin tjej. Stackars tjejer vågar säkert inget annat än att dansa med dem. Jag skrattar över tanken medan jag och Fimpen häller i oss fösta bärsen.

Efter den tar jag en annan i handen och drar mig mot dansgolvet. Jag vill inte blir för full både för risken att stryka med om vi hamnar i slagsmål men också på grund av baksmällan jag hade haft imorgon i skolan.

Ännu en bakgränd i vårt liv. Vi får inte enligt order från pappa dricka oss så fulla att vi inte kan försvara oss. Det kan betyda stora förluster för Sandman. Därför är allt testat på hemma plan.

En dag gav pappa och resten av papporna oss öl och började puckla på oss efter varje. På det sättet märkte de hur många vi tål innan vi inte kan försvara oss längre.

Ogge kan ta närmare nio öl medan Saxen tar fyra, Axeln åtta, Stumpen och Fimpen tar fem. Min gräns går pinsamt nog vid tre öl. Sedan vinglar jag och är allmänt farlig för mig själv. Det är extra viktigt att jag som ledare är någorlunda med i hjärnan. Annars blir det svårt för killarna att lyda och förstå mina order om de skulle behövas.

Så jag tänker bara dricka två idag så jag har någorlunda koll på läget och slipper bakfyllan som alltid kommer efter tre öl.

Mina ögon finner en ensam tjej och jag går dit. Hon dansar med ryggen emot mig och jag placerar hårdhänt mina händer på hennes höfter. Hon snurrar förskräckt runt och hennes ögon ser livrädda ut när hennes hjärna gör kopplingen till vem jag är.

"Dansa med mig!"

Befaller jag med en hård ton och trycker min kropp mot hennes. Hon börjar närmare krampaktigt följa mina hårda handrörelser som visar hennes höfter takten i musiken.

Efter ett tag börjar jag viska opassande saker i hennes öra. Hon blir bara stelare och mer panikslagen efter varje ord jag säger. Mitt flin blir bara större hela tiden. Känslan av kontroll fyller mig med behag som inget annat kan framkalla.

Efter en stund tycker jag nästan synd om henne och låter henne springa iväg med hennes livrädda vänner mot utgången. Jag skrattar hjärtligt över deras löjliga rädsla och börjar dansa själv istället.

Plötsligt känner jag Axelns hårda knuff och arga röst.

"De är här! Fucking Enestads ungdomar!"

-------------
Aj då vad ska hända nu??

Xx, M.