Gängkriget

27

Jag ser hur Fimpen smsar, antagligen till resten av killarna. Han meddelar säkert att jag åter är på plats precis där jag ska vara.

Genast känner jag min egen mobil vibrera och med en suck ser jag Ogges tusentals mess.

'Var var du?' 'Är du med den personen?' 'kom igen Felix var är du vi hittar dig inte!' 'Nu kollar vi toaletterna om du inte smsar och då kanske vi hittar er!!!!!!!'

Med ännu en suck svarar jag.

'Jag var bara på toa, ensam!!!!! Med fimpen nu!'

Jag kan riktigt se Ogges lättade ögon som skannar skärmen och mitt svar. Han må vara irriterande och valet att kolla toaletterna trots att han vet att jag kunnat varit där med fienden gör mig rasande. Dock viskar en svag röst som snart övervinner ilskan. Den viskar att han följer reglerna och att jag hade kunnat ligga där sönderslagen eller på väg att bli. Om han då hade varit sjysst hade jag kanske dött och hur snällt hade det varit? Inte alls.

Läraren avslutar lektionen och vi alla möts upp utanför matsalen. Ogges blick är både arg, bekymrad och lättad. Allt jag ger honom är en mörk blick och hans ögon skyggar övervunnet iväg. Jag vinkar in alla mot matsalen och totalt ignorerar deras frågor om vart jag varit. Deras irritation är grymt skön att känna och med en bekväm duns slår jag mig ner vid vårt bord. När en liten kille som killar som vill vara oss eller Enestadare brukar mobba går förbi så sträcker jag ut benet och han faller handlöst mot marken. Han skriker förfärat och jag skrattar hjärtligt. Att någon kan vara så svag är helt otroligt, nu lipar han också, perfekt.

Med ett nöjt leende vänder jag mig åter mot killarna och möter direkt Ogges blick. Den är svår att tyda men får mig genast att ångra mitt beteende mot den oskyldiga killen. Förvirrat vänder jag mig mot den nu tomma platsen där killen legat. Med öppen mun drar jag mig åter till rätta och ser på killarna. Var jag just påväg att säga förlåt till en nolla? Förbannat blänger jag på Ogge som bara ger mig en bekymrad blick.

Paniken bubblar inom mig över de tusentals personer som verkar ha bostad inom mig. En del vill slå ner alla i hela rummet. En annan vill leta upp killen och säga förlåt medan en tredje vill slå honom sönder och samman på grund av att förvirrningen om hans skoning ens är tänkt.

Och som om Gud vill göra mig totalt död inombords så träder såklart Enestadarna in i bamban. Jag slår argt näven i bordet medan ett snyftande läte lämnar mina läppar. Killarna ser konstigt på mig och jag skyndar mig med att täcka över mitt förfärade läte som en nysning. De ser med ens lugnare ut och följer min hand som pekar på våra fiender. Deras fulla uppmärksamhet ligger nu på att blänga sönder våra fiender. Ja, alla utom Ogge. Han vänder snabbt sitt huvud mot mig igen och synar min nu kvidande gestalt.

Min blick flyr snabbt från Ogge och fastnar som en magnet på Oscar Enestad. Han ser redan på mig och när hans ögon uppfattar mina så fnyser han högljutt. Jag slår ner blicken i bordet med ett högg i hjärtat.

Varför, varför, VARFÖR? Vill jag bara skrika som en galning. För jag förstår verkligen ingenting, varför händer det här mig? Varför skulle just jag få sådana där "känslor" för honom. Det kan fan inte bli värre.

Under hela måltiden kämpar jag emot alla känslor inombords. Maten har jag inte ens en tanke på att äta, men Oscar Enestad jo han sitter där och glufsar i sig. Jag vill bara springa fram dit och slå hans skadeglada flin av hans vackra ansikte. Vänta va? Vackra?

Snabbt kniper jag ihop ögonen för att tåren inte ska slinka ut. Egentligen är det löjligt att gråta. Att han har ett vackert ansikte är inget konstigt att erkänna för det har han, tyvärr. Dock är det känslorna som skapas inom mig som får tårkanalerna att jobba. Suget i magen och den höjda pulsen. Det går bara inte att ignorera Ogges påstående om mina så kallade känslor för Oscar Enestad. Det är den upptäckten som får mig att vilja gråta, skrika och slå tills det inte går att skrika, slå eller gråta mer.