Gängkriget

47

Oscar:
Jag känner yrvaket hur någon ruskar mig något fruktansvärt och skriker på mig. Förvirrat ser jag upp på Omars lysande ögon som både speglar förväntan och rädsla.

"Oscar det är full panik. Vi måste rusta upp oss! Sandman är påväg hit! Beväpnade upp till tänderna!"

Skriker han och rusar sedan iväg, förmodligen för att packa på sig alla vapen han äger. Jag själv lyckas mödosamt sätta mig upp på sängkanten och stirrar tomt på den öppna dörren.

Sandman är påväg hit för att slåss vilket betyder att Felix är påväg hit för att slåss mot mig. Jag för händerna upp i håret och drar hårdhänt bak det medan jag frustrerat skriker ett lågt skrik. Det här får inte hända. Nog för att vi alla sett fram emot Sandmans undergång men det kan inte ske nu. Jag är för förstörd och jag kan inte döda Felix. Det går bara inte.

"Men va fan Oscar skynda vi drar nu!"

Skriker Omar som åter står i dörröppningen. När jag inte rör mig ett skvatt så drar han sig inåt i rummet med en suck.

"Ey vi ska ta ner Sandman nu. Kom igen du har ju väntat på det här sedan du kunde prata"

Han flinar lite och smäller lekfullt till mig på armen. Jag ler lite åt honom för det är faktiskt sant. I hela mitt liv har jag drömt om deras undergång men jag har aldrig tänkt på att det även innebär Felixs undergång.

Trots att hjärtat väger så tungt att jag knappt kan resa mig så kommer jag upp på fötter. Jag klappar Omar på axeln innan jag plockar på mig min kniv och pistol. Helvete det här kommer sluta illa.

Felix:
Atmosfären är underbar. Vi alla i hela Sandman marscherar med rop om Enestads nedgång och vår seger. Pistolen har jag tryckt i handen och jag går längst fram bakom min pappa som leder oss alla mot Enestads näste.

Bara tanken på Oscar får mitt blod att rusa på ett upphetsande sett. Ikväll ska han dö. Det enda han förtjänar. Han som ljugit mig rätt upp i ansiktet. Han som lurade mig att han älskade mig trots att vad jag egentligen var, var en plan. En nedrans plan som skulle ta död på mitt gäng, min familj. Men ack så snett hans plan gick, för det är han och hans gäng som ska smaka på döden ikväll. Och jag ska le igenom det hela, när sista gnistan av liv lämnar hans ögon ska jag le i triumf.

Strax hörs på avstånd ett liknande tåg av arga män och vårt ökar i styrka och fart. Pulsen stiger som under ett sprint lopp och nervositeten anländer. Idag är dagen vi väntat på i hela våra liv.

Vi krockar med Enestad på en lekplats sidoliggande äng. Den lekplatsen som bänken jag och Oscar utdelat vår första trevliga dialog på befinner sig. Tanken får känslorna att explodera och jag höjer förbannat handen och hytter med den medan jag skriker jävla Enestadare mot våra motståndare. Liknande glåpord kastas tillbaka och min blick faller på en person som knappast ser ut att höra hemma där han står. Oscar.

Hans kroppsspråk är oroligt och motvilligt som om han inte vill vara här. När hans ögon möter mina är det som en käftsmäll. För de stora blå ögonen är blanka och hans läppar formar ljudlöst mitt namn. Det får tårarna att börja bränna i mina ögon medan kroppen börjar skrika efter min hämnd. Hur kan han fortsätta att spela ännu, har han ingen skam i kroppen?

Jag rycks ur min förvirrade lamslagning när pappa ryter åt mig.

"Felix uppställning"

Jag vinkar genast till mig killarna och vi samlar ihop oss längst till vänster. Jag blickar över till andra sidan och ser hur Oscar halvhjärtat gör likadant. Jag ser också hur Omar banar sig fram mellan killarna så att hans ögon fastnar i Ogges. Ogge smäller sin ena näve i den andra för att meddela att Omar ingen chans har.