Gängkriget

49

Jag vet att vad jag gjort kan ses som oförlåtligt men jag vill att du ska veta sanningen om jag dör idag. Allt det du trott mig ljuga om är både rätt och fel. Jag erkänner att jag har bedragit dig med tjejer bakom ryggen. Men det för att hålla liv i killarnas tro om en plan som aldrig fanns. Så nej, någon plan var du aldrig. Sanningen och den verkliga denna gång är att jag älskar dig. Det har jag gjort en lång tid nu. Inte en enda dag har gått de senaste åren utan att jag fantiserat om dina läppar på mina. Tänk att jag fick det i verkligheten? Det är jag evigt tacksam för. Om idag skall bli den dag då mitt sista andetag tas så vill jag att du ska veta hur mycket jag tycker om dig. Du är mitt allt i denna skrivande stund och kommer föralltid att vara. Du har varit den som fått mig att ta mig igenom det tuffa liv jag levt. För jag visste att du skulle se på mig så länge jag var din hatade motståndare och det var bra nog för mig. Tills du och jag blev ett vi. Då den dagen var kommen kunde jag knappt lämna dig ifred en sekund och det kan jag fortfarande inte. Jag älskar dig och om det var du som tog mitt liv vill jag att du ska veta. Du ska veta älskling, att jag förlåter dig och att jag älskade dig ända in i döden.

Jag ser ner på det skrynkliga pappret med svårigheter och skriker frustrerat. Varför, varför, varför?

Jag drar händerna genom håret och det blodiga brevet faller ner på marken. Huvudet begraver jag förtvivlat mellan knäna. Varför, varför, varför?

Efter att jag satt kniven i Oscars bröst hade jag sprungit. Känslorna jag hoppats skulle dö med honom kom endast att bli värre. Ett dåligt samvete, ångest och sorg drog och slet i mig som ett vilt djur. Jag sprang, jag sprang som en dåre tills jag föll ihop i en gråtande hög. Jag hade mördat en person som varit en sådan stor del av mitt liv. Redan innan mina känslor för honom uppkom så spelade han en stor roll i mitt trasiga liv. Hur jag ens kunnat drömma om att döda honom var då helt plötsligt en vansinnig tanke. Tanken på att jag dödat honom var obärlig.

Strax efter det hade mobil ringt och som om Gud ville håna mig och plåga mig ännu mer så svarade jag. Jag svarade en sjukvårdspersonals röst som bad mig komma till sjukhuset genast. De hade något åt mig hade de sagt. Så jag skyndade mig dit i hopp om jag vet inte vad.

När jag kom hit fick jag brevet. Oscars brev. Det brev som fick min ångest att stiga till bristningsgränsen.

Oscars sista skrivna ord rörde mig, fördummade mig och ångestladdade mig till den punkt att två vuxna karlar fick slita kniven ur min hand. För den skulle in i mitt bröst, jag klarade inte av det mer. Jag skulle dö.

Men så skrek en kvinna och jag föll till golvet i en bedjande form. Kvinnan sa att Oscar Enestad hade en chans till liv. Jag grät och jag bad, där mitt på golvet i väntrummet.

"Felix Sandman?"

Mitt fokus kommer åter till verkligheten och mitt huvud knäcks snabbt från mellan mina knän till kvinnan som sa mitt namn.

"Ja?"

Jag stapplar desperat ur stolen medan jag skriker ut min närvaro. Hon ser sorgset på mig och jag stannar till.

"Våga inte säga att han är död"

Piper jag helt förskräckt och hon öppnar långsamt munnen.

"Våga inte säga att han är död!"

Vrålar jag och stirrar med vida ögon på henne. Hon ser skrämd ut men jag bryr mig inte ett skit. Nej, jag fiskar på tredje försöket upp brevet med mina skakande händer. Sedan drar jag bort snoret med handryggen och går vingligt mot henne.

"Säg att han lever"

Beordrar jag och stirrar hotfullt på henne men allt hon gör är att vifta mig med sig. Hon går med snabba steg och jag springer efter. För varje steg jag tar slår hjärtat snabbare och tillslut snurrar min hjärna så att jag vinglar. Sjuksköterskan ser oroligt på mig och förökar stötta upp mig men jag puttar ilsket bort hennes händer. Jag ska till Oscar.

Tillslut stannar vi vid ett rum och när hon öppnar dörren så rör jag inte en fena. Jag får stelkramp och kan inte röra mig en millimeter. Tänk så ligger min älskade där helt död och allt är mitt fel? Då dödar jag mig själv.

"Felix?"

Med ens sprutar tårarna ner för mina kinder och jag stapplar in i rummet. Där ligger ägaren till den svaga rösten och jag sätter en hicka i halsen innan jag bryter ut i ett skratt. Han som blek ligger fastklopplad i en massa slangar besvarar mitt skratt med ett mumlande läte och tårarna rinner på mig så synen försvinner. Men visst är det han! Min Oscar.

Jag rusar fram och kraschar rakt in i sängen. Tårarna torkar jag förtvivlat bort och ser ner på hans trötta ansikte. Sedan lutar jag mig ner och låter mina läppar desperat smaka hans. Hans annars så dominanta läppars rörelser är nu svaga och smakar salt av våra tårar. Svagt hör jag hur hans hjärt maskin ökar i takt och jag bryter snabbt kyssen.

"Jag fick ditt brev och jag är så ledsen Oscar"

Viskar jag snopet med en darrig röst och hans svaga leende visar tappert upp sig. Han lyfter sin hand mot mitt ansikte och leker försiktigt vid min blöta kind. De torra läpparna får ett litet leende som smyger i hans mungipor och de formar sedan lekfullt.

"Jag måste vara i himlen"

Hans blå ögon söker sedan mina och kärleken de utstrålar kommer för all tid leva vidare i mitt minne. Med ett snörvlande läte sänker jag min panna till hans och halvt skrattar halvt gråter för honom.

"Jag hatar dig"

Mina ögon finner hans som får en retsam glimt.

"Jag hatar dig också "

Svarar han kärleksfullt och våra leenden blir ett när mina läppar enkelt snuddar hans. När den enkla kyssen är avklarad ser jag in i hans vackra ögon med så mycket kärlek jag någonsin kommer kunna bemästra.

"Jag älskar dig Oscar Enestad"

Hans blå ögon sprakar till av lycka och innan hans läppar har nått mina så hör jag hans svar.

"Jag älskar dig också Felix Sandman. Så jävla mycket"

---------
Självklart ska inte Enis dö! Där lurade jag er allt😲😉

VIKIGT!
Nu är tyvärr boken slut och jag vill påpeka hur ENORMT tacksam jag är för de fina kommentarerna ni skrivit till mig och de roliga till karaktärerna. De har verkligen lyst upp min vardag och gett mig motivationen att skriva klart den här! Tack tusen gånger om ni fina människor! Jag hoppas att ni är nöjda med den så som jag är.

Puss och kram,
mal_is_a_human❤️