Gängkriget

15

En timme senare är jag åter indragen på toaletten av Oscar Enestad.

"Värst vad du är ivrig!"

Flinar jag och blänger på honom. Han härmar chockerande nog mitt ansiktsuttryck medan han biter sig löst i läppen. Jag trodde att han skulle slänga ur sig något i stil med "fan aldrig i livet!" Men istället får jag ett retsamt svar.

"Precis som om inte du är det!"

Mina känslor är som ett hatiskt hav inom min kropp och jag vet inte om jag vill slå ihjäl honom eller hångla upp honom. Det är ett svårt val i den här stunden när han står och biter sig i läppen med en menande blick. I vanliga fall hade jag inte ens tvekat att slå honom sönder och samman i detta läge. Dock ser spelreglerna annorlunda ut och dagens tidigare pass var tyvärr väldigt belåtande rent sexuellt.

Så i kvalet av valet tar jag för lång tid på mig att svara enligt Oscar Enestad som redan pressar sig emot mig.

"Jag fick fucking problem av ditt märke!"

Stönar jag irriterat fram medan han hårt och kort snäser av mig.

"Detsamma! Nu var tyst förutom när du stönar mitt namn! Det vill jag höra!"

På de sista orden kan jag nästan höra flinet på hans läppar. Hans underdel börjar utan förvarning frenetiskt att jobba mot min och hans läppar attackerar åter min hals.

Blodet i mina ådror pulserar och hela jag blir kokhet. Det är grymt frustrerande att han på mindre än en minut har lyckats skapa ett stånd där nere hos mig. Även han är hård och jag känner att det nu är hans tur att bli utsatt.

Så jag för in mina händer under hans tröja och han ryser till. Med ett flin på läpparna börjar jag leka med hans bröstvårtor medan han flämtar upphetsande i mitt öra. Tillslut nyper jag rätt våldsamt till hans högra som belönas med ett mörkt stön från hans läppar och sedan vänder jag oss aggressivt om. Han dunsar in i dörren och jag attackerar hans varma hals med mina hungriga läppar.

Medan jag låter mina läppar vandalisera hans hals så övertar jag även höftjobbet. Han hade varit ganska bestämd med sina rörelser men jämfört med mina så var hans rena meseriet. Jag skjuter mig ifrån honom och slår sedan allt vad jag har emot honom igen så att han stönar mörkt, desperat och framförallt högt. Hans händer lindar sig runt min rumpa och han trycker bestämt till så att ett högt stön lämnar mina läppar. Sedan hjälper hans händer mina höfter att kollidera med hans gång på gång. Varje gång vi kraschar ihop känner jag hur hård han är och tillslut har jag gett upp hans hals och lutar mitt tunga huvud mot hans axel.

Allt som hörs är det rytmiska dunket när vi slår emot dörren, våra försök till tysta stön och ansträngda andning.

Plötsligt rycker handtaget till en massa gånger och en välbekant röst hörs.

"Vafan Felix två på en dag!"

Jag fryser mitt i min rörelse och mina ögon finner Oscars uppspärrade. Det är Ogge som står utanför och skrattar, även Axelns skratt hörs.

"Fan!"

Viskar jag och hoppar ifrån Oscar i en väldig fart. Vad fan gör jag nu? Oscar ser inte heller särskild smart ut i läget då hans mun står fånigt öppen.

"Kom igen får vi se vem det är eller!"

Skrattar Ogge och jag grips av en ännu större panik. De får absolut inte se vem det är. De tror att det är en tjej inte Oscar Enestad.

"Jag skiter! Låt mig va!"

Skriker jag och Oscar fnissar lågt. Jag shshar honom snabbt och han blir genast tyst.

"Ah men tjena! Man hörde ju dunken genom dörren redan borta i korridoren för att inte tala om dina stön Felix!"

"Ja fan va du låter, hon stönar ju inte ett skit!"

Tillägger Axeln med ett skratt och mitt blod fryser till is. Har de stått och lyssnat.

"Ja Felix jag håller med Axeln! Du är bannemig duktig på att stöna! Du gör det till och med i olika tonlägen ju!"

Skrattar Ogge hysteriskt och jag är glad att de är så pass korkade att de inte inser att hälften av de mörka stönen inte var mina utan en annan killes.

"Men stick!"

Ropar jag hotfullt och de tystnar direkt. Jag kanske inte borde göra såhär? I vanliga fall hade jag stolt dragit ut henne men det är ju för sjutton en han. Dessutom en Enestad, killarna är säkra på att jag umgås närgående med någon just nu så att gå ut och säga att vi bråkade kommer inte fungera. Men deras tystnad tyder på att de inser att något är fel.

"Vi har knappt börjat och jag vill avsluta den här! Så stick, ni får se henne sen!"

Säger jag halvt hysteriskt men lyckas dölja det med frustration. Nu hörs deras frust av skratt igen och deras fotsteg försvinner iväg mot korridoren.

Jag släpper lättat ut ett andetag jag inte ens visste att jag höll. Oscar Enestad gör likadant och vi bara stirrar på varandra. Tänk om de inte hade gått? Tänk om de kommit på oss?

"Snygg save Sandman!"

Jag tror det var meningen att komma ut som stöddigt men det blir snarare en ärligt lättad mening. All tidigare upphetsning har lagt sig för oss båda och rädslan över situationen är allt som är kvar.

"Vi kan inte träffas så här!"

Säger jag allvarligt och han nickar förstående. Då är vi överens om det i alla fall.

"Vad ska vi göra då?"

Säger han tyst och pillar sig i nacken i det rufsigt blonda håret. Det är en bra fråga för att vara helt ärlig.

"Gå tillbaka till det som var!"

Säger jag hårt och hotfullt medan mina gamla hatiska blickar åter byggs upp.

"Och det vill du?"

Frågar han lugnt och jag blir alldeles stressad över hans röst. Såhär snällt har vi nog aldrig pratat med varandra och jag försöker återskapa den otrevlighet vi brukar ha. Den känns trygg.

"Ja de la klart!"

Jag ger honom en elak blick och han bara suckar.

"Du ljuger lika dåligt som vanligt!"

Hans ögon ser menande på mig som om att han ser igenom mig. Det gör han absolut inte.

"Gör jag inte alls det! Släpp det, vad det här ens var är över!"

Fräser jag irriterat och frustrerat åt honom. Han blir själv irriterad och hans röst dryper av förakt.

"Feg är allt du är Sandman!"

Han puttar irriterat till mig i bröstet och jag ger honom en arg blick.

"Jag är inte feg! Och absolut inte dum! Okej? Om någon kommer på oss dör vi båda två det vet du!"

"Det är du visst det! Det där är bara ursäkter! Om du hade vågat erkänna det och inte varit så feg hade det gått att fixa! Men du vågar inte inse att du gillar det!"

"Gillar vad?"

Skriker jag frustrerat och slår ut med armarna.

"Att jag rör dig! Du gillar det mer än vad du vill erkänna eller hur?"

Skriker han tillbaka och jag blir arg på riktigt.

"Jag gillar fan ingenting med dig! Du är en fucking Enestad!"

Sedan knuffar jag tillbaka och får en riktig bitchslap tillbaka från honom.

"Visst som du vill Sandman!"

Jag får en mördande blick innan han låser upp dörren och lämnar mig ensam. För att vara ärlig så var det det mest smärtsamma slaget jag någonsin fått från Oscar Enestad. Och tro mig, jag har fått många.

----------

Xx, M.