Gängkriget

43

Ogge:

Jag sträcker trött på mig när jag och resten av gänget tränger oss in genom dörren. Dagens jobb var utmattande och jag skulle behöva en god natts sömn. Idag fick den vuxna delen av gänget tag på en Enestadare och vi ungdomar hade agerat spanare. Enestadaren blev det inte mycket kvar av kan man säga. Sedan hade vi också sålt droger till personer i alla åldrar. Det är där vi får in

större delen av vår inkomst. Så nu är jag trött som fan.

Vi ungdomar går upp på övervåningen medan de vuxna går in i rummen på bottenvåningen. Jag vinkar av alla som en efter en svänger av till sin dörr. Tillslut är det bara jag kvar i den långa korridoren och jag ger min dörr en snabb blick innan jag smiter in i Felixs.

Som väntat ser jag honom där i sängen som en bedrövad liten boll av depression. Med en suck öppnar jag munnen men hans röst hinner överraskande nog före min.

"Ogge gå!"

Den bestämda känslokalla rösten förvirrar mig men jag går ändå fram mot honom.

"Hur är det Felix?"

Ett fnys är allt jag får innan hans röst irriterat och sylvasst svarar mig.

"Ja det du? Dåligt hoppas du på va?"

Jag stannar i mina steg och ser förvirrat på honom. Vad fan har han nu fått för sig?

"Vad snackar du om?"

Frågar jag snällt, hans svar är allt annat än snällt. Det är drygt, riktigt jävla tyket.

"Ja du hoppas väl att jag är jätte ledsen över Oscar eller? Så att jag ska ge dig uppmärksamhet igen!"

Hans ord dundrar i mig och jag utropar i en blandning av förvirrning, ilska, besvikenhet och oro.

"Ursäkta mig?"

Hans huvud gör sig nu synligt och spänner envist sin blick i min.

"Ja men du ljög ju. Varför ljög du när du visste hur ledsen jag skulle bli?"

Hans ansikte blir genast ledset men han lyckas tillslut täcka över det med en ilsken uppsyn. Det gör mig bara ännu argare och jag väser i nästan skrikande ton.

"Vad fan snackar du om? Varför skulle jag ljuga för dig? Hör du ens vad du säger? Varför skulle jag ljuga för dig när jag vet hur ledsen du skulle bli? Ja, den frågan ställer jag gärna till dig!"

Mina andetag blir långsamt lugnare när jag ser hur hans ansikte faller ner i förvirrning, besvikelse, frustration och sorg. Han vet inte längre vad han ska tro, han är endast förvirrad. Så försiktigt och mjukt konstaterar jag faktan.

"Han har lurat det i dig va?"

Felixs ansikte förvrids i ett plågat men ilsket uttryck innan han fräser åt mig.

"Han har inte lurat i mig någonting!"

Frustrerat andas jag ut genom näsan över hans envishet och dumdristighet.

"Han älskar mig"

Jag hajar till och han korsar trotsigt armarna över bröstet och ett litet leende smyger sig på hans läppar. Jag bara stirrar på honom. Hur kan han på riktigt tro att det svinet älskar honom. Hur kan ens Felix Sandman vilja bli älskad av honom?

"Tror du verkli.."

"Han sa det!"

Utropar han och avbryter mitt försök till att övertala honom.