Gängkriget

46

Oscar:
Jag drar täcker över huvudet för att stänga ute ljudet av mina snyftningar. För gråter det gör jag i mängder. Hur fan blev allt såhär?

Omars och min plan går åt helvetet och han skällde ut mig för att jag sabbade den igår. Allt är så jobbigt och jag gör bara fel hela tiden vad jag än gör. Felix har inte svarat på mina sms på hela morgonen eller igår för den delen. Jag hatar mig själv just nu.

Ogge:

Han kommer svika mig, Felix kommer lämna mig för döden. Panikslaget ser jag på hans funderande ansiktsuttryck och tårarna trycker på i mina ögon. Han tänker påstå att jag lurat in honom i ett förhållande för att själv slippa dödsbädden. Det får mig att vilja gråta, skrika och banka händerna i golvet som ett litet barn. För fan är inte världen rättvis.

Dock är jag som förstelnad och blickar upp mot Felix i sängen. Hans gröna ögon möter mina som för att säga ett förlåt och när han öppnar munnen för att avslöja min dom så dör jag inombords. Men utanpå så exploderar jag. Min kropp flyger upp från golvet och försöker vilt rusa förbi honom som min död ska ges till.

Med ett skri högre än någon tjejs jag någonsin hört så fångas jag i min högste ledares hårda famn. Jag sprattlar och skriker förtvivlat medan Felix skriker som en galning för att få sin pappa att släppa mig. Jag hör hur han rusar upp och kastar sig över pappans armar som kväver mig till döds. Dock är pappan större och starkare än sin son och mitt sprattlande och skrikande börjar minska tillsammans med syret i mina lungor.

Mina ögon börjar svartna, ljudet av skrik runtomkring mig börjar domna bort och mina muskler börjar slappna av för sista gången. Men så skriker Felix panikslaget något som får hans pappa att tappa mig rätt ner i golvet.

"Oscar Enestad!"

Nere på det hårda golvet fräser jag och drar i mig luft så att jag nästan kvävs medan min synförmåga sakta börjar komma igång igen. Flämtande ser jag nu upp på de två männen ovanför mig. Felix ser helt uppgiven ut med kläder som står åt alla håll och kanter. Hans ansikte är rött och hans andetag är djupa likt hans pappa som ser ursinnig fast förvirrad ut.

"Det är Enestad inte Ogge, pappa"

Felix röst spricker och är så låg och skamsen att den knappt hörs. Dock sätter jag nästan andan i halsen igen över hans ord. Det verkar hans pappa också göra då han helt likblek står och stirrar på sin son. Felix blanka ögon slår plötsligt ner i mina och hans läppar viskar ett nästintill osynligt förlåt. Mina tårar fortsätter att spruta när jag ser hur Felixs rädda ögon samlar sig och bestämt ställer sig emot sin fars.

"Ogge är oskyldig till vad du än tror att han har gjort"

Säger han bestämt medan hans ögon oroligt mäter sin fars humör som verkar vara chockat ut i fingerspetsarna.

"Enestad?"

Är allt hans pappa får ut i ett mummel.

"Enestad"

Säger han igen fast högre och färgen börjar återkomma i hans ansikte.

"Vad fan menar du med Enestad?"

Vrålar han så att Felix förskräckt ryggar tillbaka och krymper ihop till nästan hälften av sin längd. Hans pappa rusar fram de få stegen mot Felix och rycker tag i hans krage och drar sin sons ansikte millimeter ifrån sitt eget. Sedan ryter han så att väggarna skallrar.

"Svara mig din oduga! Vad in i helvete menar du!"

Jag ser hur min bäste vän smärtsamt öppnar sina ögonlock och hur tårarna faller ur hans vackra ögon. Jag ser hur han tar ett hackigt andetag och hur han knappt viskar sitt svar. Ändå hör jag perfekt vad han säger och även hans pappa verkar göra så.