Gängkriget

19

Jag harklar mig och lämnar hans leende ansikte när jag hastigt reser mig upp. Att se honom le sådär som vi båda nyss gjort är läskigt. Att vi precis var så nära trevliga vi kan vara mot varandra skrämmer mig. Så jag kör ner händerna i fickorna och hostar till lite grann medan jag omplacerar vikten på mina fötter utan stopp.

Jag ger hans förvirrade ansikte en sista blick innan jag vänder mig om och börjar gå.

"Jaha? Nu får du fan vara bra annars blir det ingen dejt nummer två kan jag säga!"

Ropar Oscar Enestads ironiska röst bakom mig och jag kan inte hjälpa att tyst skratta för mig själv medan jag sparkar till en sten.

"Oroa dig inte Enestad!"

Ropar jag tillbaka utan att vända om och små ler för mig själv.

"Överskatta inte dig själv! Du är fortfarande en Sandman!"

Skriker han till svars och den här gången mer seriöst. Jag vänder mig om och ser honom ståendes vid bänken. Ett plötsligt återfall av begär tar över mig och innan hjärnan hunnit reflektera över vad som händer är jag på väg mot honom igen. Jag inser att det blir konstigt om jag vänder igen så jag fullföljer mitt begärs planer.

Han ser konstigt, oroligt och nyfiket på mig medan jag stegar närmre. När jag är så nära att våra näsor nästan snuddar så viker jag huvudet så att mina läppar istället bekantar sig med hans öra. Jag svarar så sensuellt jag kan på hans konstaterande om att jag inte ska överskatta mig själv eftersom jag trots allt är en Sandman.

"Precis!"

Jag är ju trots allt en Sandman, oss behöver man inte överskatta, vi levererar alltid.

Sedan klämmer en av mina händer till hans vänstra skinka och den andra hans skrev. Hans kropp spänns och ett okontrollerat stön lämnar hans läppar innan han slappnar av. Innan han kan göra sin comeback så har jag åter börjat gå därifrån med ett flin på läpparna.

Resten av vägen hem går jag med lätta steg och kan bara inte sluta le. Det är super fånigt men tillslut ger jag upp och ler för mig själv där jag traskar. Väl framme vid huset glömmer jag totalt att smyga in. Så jag rycks ur min konstiga dimma av min pappas skrik.

"Felix vart fan har du hållit hus!!!"

Jag rycker skrämt till och börjar förfärat att stamma och rycka ansiktet i konstiga grimaser i försök efter att hitta ord. Jag kan ju inte säga att jag träffade Oscar Enestad heller?

"Äntligen din dumme fan!"

Utropar Ogge som kommer fram bakom pappa. Han ser minst lika irriterad ut och korsar armarna över bröstet.

"Tyst Ogge!"

Beordrar pappa och Ogge blir med ens tyst. Han var nog egentligen bara orolig och nu släpper det i arghet. Pappas ögon spänner sig däremot in i mina och jag har svårt att hålla kvar ögonkontakten när jag vet vad jag gjort. Besegrade flackar mina ögon i golvet och jag sänker huvudet mot marken.

"Var har du varit Felix!"

Upprepar han minst lika otåligt.

"Ingenstans!"

Säger jag i ett försök till stark ton, det går sisådär.

"Du ljuger! Jag frågar inte igen! Vart har du varit?"

Pappas röst är arg och irriterad och jag ser skrämt upp medan jag försöker hitta ord. Allt som kommer ut är luft och jag står med öppen mun innan jag förfärat stänger den.