Gängkriget

38

Ogge:
Jag kan inte förstå att jag gör det här. Det får mig att rysa av obehag, min hjärna att skrika ut sitt hat och mina kräkreflexer att flexa. Att jag står här i gränden och väntar går emot allt jag tror på och jag allierar mig med allt jag hatar.

En mörk harkling får min uppmärksamhet att flyga mot mina tankars mål. Mina ögon glöder när de möter hans, min för att vara ärlig värsta fiende. Omar från motståndsgänget, Oscar Enestads högra hand. Hans bruna ögon blixtrar likt mina och han närmar sig hotfullt i den mörka gränden.

"Vad vill du?"

Frågar jag bryskt och blänger aggressivt tillbaka.

"Det vet du nog Molander"

Hotar han och går närmre. Samtidigt höjer jag irriterat på ögonbrynen och ser hånfullt ner på honom. Precis som om jag borde veta hans exakta mål med detta flippade möte? Jag har ingen aning om varför han tvingat hit mig mitt i natten. Han himlar med ögonen innan han ondskefullt ser upp på mig med sina mörka ögon.

"Jag vet att du vill ha en sista strid mellan gängen lika mycket som jag. Det här är rena jävla fjanteriet!"

Jag nickar åt honom att fortsätta och han tar ett djupt andetag.

"Gängen kommer aldrig komma till ett avslut med en som härskare så som de håller på. Hans Enestad och Anders Sandman är för sega det händer fan ingenting. Vi kommer ruttna innan det faktiskt görs upp på riktigt en gång för alla! Jag orkar inte med er jävla efterblivna Sandmannare som bara är ivägen!"

Förklarar han hektiskt med en aggressiv ton. Jag nickar ännu en gång då det han säger faktiskt är sant. Trots att det bär emot så håller jag med. Fan. Dock börjar ådrorna koka på en helt ny nivå när han fortsätter.

"Framför allt inte när Oscar och det där äcklet till ledare du har, har gått och smörat ner sig i varran!"

Omar gör citat tecken över delen med Oscar och Felix. Det avbryter jag genast och skriker förbannat på idioten framför mig.

"De är inte nersmörade i varandra. De är kära! Trots att vad Felix ser i din fucked up ledare inte ens kan finnas där"

Jag riktigt fräser och han spänner irriterat nävarna över mina bestämda ord. Med en mörk blick ser han upp på mitt ångande ansikte med ett flin över sina läppar.

"Kära?"

Fnyser han och skrattar elakt medan jag förvirrat ser ner på honom. Vad menar han? Säg inte?

Han bara fortsätter skratta medan jag desperat och hotfullt frågar om vad fan han menar. Allt den jäveln gör är att fortsätta flina och elakt skratta och tillslut är jag så provocerad att jag våldsamt trycker upp den mindre killen mot väggen.

"Vad fan menar du?"

Vrålar jag i ansiktet på honom och känner hur hela min kropp skriker efter att få slå honom sönder och samman. Men jag måste veta först, det får inte vara så, det får bara för in i helvete inte vara så.

Det enda han gör är att flina elakt mot mig. Det gör mig bara ännu argare och första slaget träffar hans mage. För jag tappar den lilla kontrollen som jag hade när han bara flinade så gott över sitt övertag med information. Jag slår hårt ännu en gång och skriker ännu högre efter ett svar. Omar slår så gott det går tillbaka och han stönar tyst av smärtan mina slag ger honom. Han har ingen chans mot mig ikväll.

"Ingenting"

Säger han så nonchalant han kan förmå med sin klara smärta.

"Du ljuger"

Fräser jag innan jag smäller min lediga hand i väggen bakom honom precis vid hans öra, så som mina översatta så många gånger gjort på mig. Inte för att det verkar skrämma killen framför mig.

"Kära? Säg inte att han är fucking kär i Oscar på riktigt?"

Fan, fan, fan. Jag hatar vart det här går. Jag trycker med all min ilska min underarm mot hans hals och hans skratt dör genast. Det ersätts av grymtningar och fräsande istället. Jag ser förtvivlat på den kämpande killen under mig när jag förstår vad det är han säger. Det får min arm att lätta aningen på trycket och han hasplar i sig luften.

"Va?"

Frågar jag dumt, kanske att jag har fel. Snälla låt mig ha fel. Allt jag får ur honom är ett skadeglatt leende med ett höjt ögonbryn som kompanjon. När han bara fortsätter att skratta och flina åt mig så förlorar jag allt förstånd. Jag blir blind av ilska och ett slagsmål bryter ut. Omar får in lite slag här och där men det är mina som räknas. För de är dubbelt så många och dubbelt så hårda. För min kropp går som på droger, jag kan inte sluta slå honom sönder och samman. Tillslut glider han ner på marken totalt övervunnen av mina händers vrede.

"Vad i helvete menar du?"

Skriker jag och sparkar honom hårt i magen. Han grymtar förfärat till men skakar på huvudet. Så jag sjunker ner med adrenalinet i ådrorna bredvid honom. Min hand rycker argt till i hans haka så att hans plågade ögon ser mina. De bruna ögonen är lätt glansiga men inga tårar slinker ut, aldrig att han skulle göra något sådant inför mig.

"Jag frågar inte igen! Vad fan menar du?"

Viskar jag hotfullt medan mina ögon spänner sig fast i hans som speglar skam. För när jag varnande höjer min andra hand så flämtar han till innan han panikartat säger.

"Fan han kommer döda mig."

"Va?"

Frågar jag förvirrat över hans panik, vem kommer döda honom?

"Prata!"

Skriker jag och han ser plågat på mig medan han förklarar mina tidigare aningar som sanning.

"Oscar är inte kär i honom. Det är en plan för att få ner er allihop"

Han spottar ur sig orden och jag flämtar till. Fan det här kan inte vara sant.

"Du ljuger din jävel!"

Fräser jag och försöker gå därifrån men Omars hand lägger sig kring min som tidigare så våldsamt hållit om hans haka. Sedan fäster han sina ögon i mina och förklarar sanningsenligt.

"Jag ljuger inte. Varför skulle jag ljuga?"

Han ser nog mina skeptiska blickar då han himlar med ögonen innan han fortsätter.

"Omen kom igen? Var det inte lite konstigt att jag typ dagen efter jag kom på dem stod utanför och vaktade dem när de skulle göra det? Fan heller att jag gått med på det! Oscar är min ledare men aldrig att jag skulle göra det det!"

Jag ser chockat från hans äcklade ansikte och våra samankopplade händer. Det här händer inte, det här händer fan inte.

"Han berättade sin plan okej? Om att få Felix på fall, för det skriker fan bög om honom ända till Mars, för att komma in i erat sunkiga gängs smutsiga hemligheter"

En ond gnista tänds i hans ögon och jag rycker snabbt åt mig min hand. Jag snubblar upp på benen och ser skräckslaget ner på den sönderslagna killen.

"Varför skulle du säga detta till mig då?"

Frågar jag flämtande och ber till Gud om han nu finns att Omar ljuger. Snälla för in i helvetets helvete säg att han ljuger.

"Men fan det tar för fucking lång tid! Jag vill göra upp nu!"

Omars plågade ansikte vrids i en hemskt grym grimars som visar all den elakhet han besitter. Dock ser jag också hur hans ögon glimmar till av längtan och drömmar. Han ljuger inte, han talar fan sanning.

Jag skakar förtvivlat på huvudet och levererar ett hårt slag i hans mage innan jag tvingar mig att långsamt gå bakom ett krön. Väl där springer jag som en dåre.

Helvete! De jävla Enestadarna!

------------
😏