Gängkriget

9

Jag släntrar in genom klassrummets dörr och nålar direkt min blick vid Oscar Enestad. Han sitter som oövervinnelig på samma plats som han lämnade för att spela sitt spratt på mig ute i korridoren. När han ser mig flinar han stort men för varje steg jag tar emot honom så tappar det i nyans. När jag slår mig ned på min plats som han så fint sitter bredvid, speglas istället ett flin på mina läppar.

Jag måste erkänna för mig själv att leendet får min pulserande läpp att framhäva en lätt smärta. Även en viss irriterande nervositet byggs upp då jag aldrig gjort något liknande mot en kille, framför allt inte en Enestad. Dock vägrar jag visa det och drar långsamt tungan över min blödande underläpp medan blicken är fast på Oscar Enestads förvirrade ansikte.

När jag så bestämt som jag kan smäller ner min hand på hans lår och retsamt, trots den smärta det ger mig biter mig själv i läppen. Så förvandlas hans ansikte till ren chock. Han stirrar på mig med uppspärrade ögon och lätt öppen mun. Hans ansikte är värt miljoner kronor just nu, så chockat och förfärat som det ser ut. Jag ler nöjt åt honom och han ser om möjligt ännu roligare ut.

Om inte resten av klassen varit här hade jag låstas kyssa honom för att kunna suga in hans läpp mellan mina tänder och bita honom sanslöst hårt i läppen. Som en payback för vad han gjorde på mig. Dock är det rätt många vittnen i det här rummet som nervöst redan sneglar hit. En sådan historia där Enestad ser helt oskyldig ut och jag blir syndabocken har jag inte råd med. Då kan jag lika gärna skriva mitt testamente direkt.

Så istället lutar jag mig långsamt framåt och hans chockerade ögon följer mina läppar som smyger sig mot honom. Dock viker jag undan när några centimeter återstår från hans läppar och låter mina pulserande läppar leka vid hans öra.

"Du skulle inte gett dig in på en lek en Sandman startat! Du har ingen chans, det är för lätt!"

Jag pustar ut det sista ordet som han tidigare använt mot mig och jag känner hur en rysning far genom hans kropp då hans lår darrar till.

Min blick faller ner till min hand och jag klämmer till retsamt istället för hårt. Hans ansikte förvrids och han försöker desperat föra bort min hand. Jag låter mig inte rubbas utan klämmer bara hårdare desto hårdare han drar. Han verkar inse detta då han irriterat väser lite väl högt med en röst som speglar smärta.

"Fan släpp mig!"

Hela klassen tittar bakåt och jag släpper snabbt hans lår i ren reflex. De flestas ögonbryn är ihoptryckta och de verkar inte förstå någonting alls för tillfället. Ungefär som när jag ser på tavlans spanska verb.

"Och vad glor ni på då?"

Fräser jag och sänder dem blickar som lika gärna hade kunnat döda. Dock gör dem inte det och jag får nöja mig med att de rädda snurrar runt i sina stolar. Nu är allt jag ser bakhuvuden och framåtböjda ryggar. Perfekt. Läraren verkar dock inte tycka att allt är perfekt med tanke på hennes ansiktsuttryck. Ändå så drar hon sig mot förlusten vi alla vet väntar och fortsätter lektionen.

När allas uppmärksamhet åter är på spanskan så för jag min mot Enestad. Min hand kryper närmre hans lår än en gång och hans lår möter min hand med en spändhet. Det känns som att hålla i en sten. Inte mysigt direkt, dock är tanken på hur mycket han lider igenom det här väldigt mysig.

Mitt agerande får sig en hård smäll som ekar genom det annars så tysta klassrummet. Dock får smällen inte min hand att lätta på greppet ens en gnutta. Vad den däremot lyckas med är att för en gångs skull få Tanten att sluta prata och istället se uppgivet på oss, hela klassen följer såklart hennes intiativ. Oscar ger mig en irriterad blick och får sig en förbannad tillbaka.

"Men fan va ni ska kolla på oss då! Jag vet att jag är snygg men nu får ni ge er! Dessutom Karin så är det olagligt!"

Oscars röst ljuder genom klassrummet med en kaxig stämma och Karin eller tanten som jag kallar henne för ser förskrämt på Oscars flinande ansikte innan hon vänder sig mot tavlan igen. Jag skrattar åt hennes panik och över Oscars mycket till mitt missnöje smarta kommentar. Medan tanten stammar fram resten av verbens böjningar och skit känner jag en varm andedräkt i örat.

"Fan va surt ditt liv kommer bli när din lilla lek kommer ut på gatan! Tänk dig, en Sandman som startar en sådan här grej och sedan sitter och tafsar på en Enestad! Perfekt! Så tack! Du har fan hjälpt mig på traven!"

Jag riktigt hör hur han flinar och jag får total panik. Vad sjutton tänkte jag på? Hur fan fick jag det här till en bra idé? Vilken jäkla kass plan, nu kommer hela stan veta att jag "attraheras" av Oscar Enestad och jag blir antagligen utslängd ur gänget för Enestads att döda mig.

Efter att min fruktansvärda framtid spelats klart framför mina ögon slår mig en genialisk tanke. Så jag slappnar åter av i kroppen och vänder mig mot honom med ett lurigt flin. Han ser fortfarande överlägsen ut men jag kan nästan känna hur den känslan försvinner när jag likt honom viskar min comeback.

"Precis lika surt som för dig när de sanna ryktena om att du kysst en Sandman går runt på samma gata! Så tack själv, för du har fan hjälpt mig på traven!"

Med den kommentaren ser han inte lika nöjd ut längre. Inte heller när jag för mitt ben mot hans vad och retsamt för det upp och ner i en smekande rörelse medan ett överlägset leende speglar mitt ansikte.

Nu har jag honom som i en liten ask.

------------
De är rätt dumma båda två! :D

Jag hoppas att ni har haft en bra dag! :) <3
Xx, M.