Gängkriget

48

Felix:
Jag ser ner på Oscars avslappnade kropp och tvekar. De blå ögonen ser uppmuntrande på mig medan hans läppar formar ett minimalt leende. Min blick fladdrar och händerna skakar. För en minut försvinner resten av världen. Det tumult av skrik, flämtande andetag, skott, nävar som kolliderar med hud allt blir som ett tyst surr. Allt omkring mig och Oscar Enestad går som i slowmotion.

Jag fastnar med blicken djupt in i hans ögon som ler åt mig. Varför de visar mig den känslan är för stunden obegripligt. Varför han slappnat av och lagt sina händer på mina höfter. Varför han inte snurrat runt oss i min tvekan. Allt är obegripligt och jag låter ett förvirrat uttryck falla över mig.

"Det är okej"

Viskar hans smått blodiga läppar och med ens kraschar verkligheten ner på mig. Den öronbedövande musiken av slagsmål och hat påminner mig om varför jag sitter här med kniven redo för mord. Hans svek.

Alla de känslor som besuttit mig det senaste kastar sig över mig och förblindar mig. Det river och drar i mitt inre som en vargs klor i en djurhud. Känslorna svirlar runt i min kropp och får min syn förvrängd. Allt jag ser är hans svek och jag står inte ut en sekund till. Det måste få ett slut, paniken över känslorna som skapar en orkan inom mig måste försvinna. Ett förfärat skrik når mina öron och känslorna flyger ur mig till knivens färdriktning. Känslorna han skapat ska han få tillbaka.

Det nästa jag ser är ett blodigt bröst och ett par darriga händer som håller en kniv. Ett par läppar som viskar att de älskar mig. Ett sista andetag.

---------
Eftersom så många var för att Oscar skulle dö 😜 hihi nu lever jag farligt!😁😂✋