Gängkriget

18

Jag lägger trött ifrån mig mobilen och faller ner i sängen igen. Min hjärna envisas med att spela upp vår sms konversation om och om igen. Det stör mig samtidigt som det fyller mig med exalterade känslor.

Att han faktiskt är minst lika desperat efter mitt tillfredställande agerande mot honom som jag är av hans mot mig känns grymt bra. Fast samtidigt känns det grymt äckligt och blandningen är fruktansvärd. Att jag har fått ett sådant begär efter en Enestad och Oscar Enestad som råga på allt är äckligt ut i fingertopparna.

I hela mitt liv, sedan jag föddes har jag blivit matad med hur äckliga och efterblivna Enestads är. Jag har blint trott på orden och format ett personligt hat till dem. Nu helt plötsligt är jag kåt på en, så något bra måste de ju besitta!

Det går bara inte ihop och det sliter mig itu. Jag vill slå honom fördärvad för att sedan nästa minut vilja tillfredsställa mina sexuella behov med honom. Det är som två pusselbitar som bara inte går ihop hur mycket jag än försöker. Varför skulle det här hända? Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till att bara hata honom. Dock höll ju det försöket inte ens en dag sist jag testade.

Vad är det man brukar säga? Har man smakat på himlen så vill man aldrig därifrån? Säg inte att jag precis refererade Oscar Enestad som himlen? Min fucking värsta fiende.

Jag slår argt till handen i madrassen och ett irriterat och frustrerat stön slipper ur mig.

Nu får jag fan ge mig! Oscar Enestad är inte någon jäkla himmel trots att han säkert är grym i säng. Men va fan Felix!

Jag slår bokstavligen handflatan i pannan och reser mig frustrerat ur sängen. Täcket fastnar runt benen och jag sliter argt bort det innan jag bestämt sätter på mig kläder.

Det blir ett par svarta jeans med en av mina svarta tjocktröjor med mitt efternamn stolt tryckt på bröst och rygg.

Sedan smyger jag trots mitt förnuft ut genom dörren och går på tå längst hela korridoren, nerför den knarrande trappan och ut ur huset.

Med en pust möter jag den bekväma kylan natten ger och börjar gå längst gatan. Vart jag ska vet jag inte. Att ge sig ut ensam på de här gatorna fem på morgonen är så jäkla dumt att det inte finns. Dock gör jag det och känner hur hjärnan slappnar av i den friska luften.

Efter en lugn och skön promenad i tystnaden slår jag mig ner på en bänk. En suck ramlar ur min mun och jag drar handen genom håret. Vad jag gör just nu eller i livet vet jag inte riktigt. Dock verkar mina fingrar veta det då de åter knappar fram Oscar Enestads sms.

Jag går igenom konversationen i mörkret och varierar mellan att skratta, små le och flina igenom hela. Att jag i den stunden faktiskt skrev att han skulle komma dit så att jag kunde knulla skiten ur honom låter nu sjukt kul. Jag skrattar nästan hysteriskt över hans muttra svar och mina dominanta order.

Och med ens så är mina tankar hos honom igen. Ett skynke av skam, längtan, skyldighet, motsträvighet och begär faller över mig.

'Enestad'

Knappar jag in istället för hej och inväntar dystert hans svar.

'Sandman?'

Jag ler lite smått i ena mungipan över att han svarade mitt sms. Sedan vet jag inte vad jag ska skriva utan stirrar bara förvirrat på skärmen. Jag vill svara fast samtidigt inte vilket som vanligt nuförtiden förvirrar mig.

'Ville du nåt elr?'

Jag rycker till när skärmen visar hans sms.

'Nej'