Gängkriget

45

Ogge:
Jag andas plågsamt ut och ser ner på Felix. Vi ligger i hans säng och hans ynkliga kropp är tryckt mot min.

Han hade ringt mig och låtit som om han skulle avlida av panik och gråt. Jag hade genast förstått att den jävla Enestadaren var inblandad. För det finns ingen som får Felix såhär om inte han.

Trots att jag bara ville ge telefonen långfingret och säga att det var rätt åt honom så kunde jag inte. Jag kunde bara inte lämna honom ensam, inte så som han grät och skrek.

Så som den tyvärr bra personen jag är sprang jag hit och fann honom som en vild tiger. Han skrek och gormade som en jävla galning medan han sparkade på boxningsäcken som fallit ner på marken. Efter många om och men och slag som träffat mig så hade jag lugnat ner honom. Inte för att det blev mycket bättre det. Nej, det lämnade honom i en gråtandes och hulkande hög. Ett tag trodde jag att han skulle spy. Det var brutalt. Jag tänker aldrig bli kär, det är ju livsfarligt.

För självklart var det Enestads verk. Hur han hade gjort det är under all kritik och jag är ändå känd som player. Jag ska fan döda grabben.

Att se min bästa vän så ynklig och svag är skrämmande. För den vanliga Felix hade aldrig någonsin reagerat såhär på något Oscar gjort. Jag förstår inte ens hur allt det här hände. Det känns som att det var igår vi snackade skit om Enestad tillsammans och skrattade åt dem eller när vi grälade på skolgården om hans beteende mot Enestad. Vad hände som fick det att sluta såhär. Med mig liggandes i Felix fuktiga, på grund av alla de tårar han spillt, säng. Med mina armar runt honom som så ynkligt klänger sig fast i sin oroliga sömn. Hur fan hände detta?

För att vara ärlig så är jag fortfarande arg på killen i min famn. Riktigt jävla förbannad men inte kan jag lämna honom i sticket för det. Dock börjar klockan bli mycket och mina ögon blir tyngre. Felix har sovit i några minuter nu och försiktigt börjar jag röra på mig. Så fort hans sovande kropp verkar förstå min önskan om att lämna hans så nästan krampar den i sina försök att hålla tag i min. Han vaknar inte men när hans skakiga kropp desperat kramar min närmre kan jag inte gå. Det hugger till i mitt hjärta när jag ser honom såhär och jag sjunker besvärat ner i sängen igen.

Mina ögon iakttar sömnigt hans nu lugnare uttryck. Hans ansikte glänser i månljuset av tårarna och jag för försiktigt bort några av dem från hans svullna kind. Det får honom att borra in sin haka i min halsgrop och jag stelnar till. Att ha en kille, och framför allt sin ledare, så nära sig på ett sätt jag endast givit tjejer och knappt ens det gör mig obekväm.

Ändå kan jag inte gå när hans hand i sömnen finner min och för den till sitt bröst. Han behöver någon, han behöver mig och det ger mig något slags välbehag. Med det konstaterat låter jag sömnen ta över.

Jag vaknar med ett ryck då en dörr öppnas. Förvirrat får jag upp ögonen och ser mig om. Jag inser att jag inte är hemma och min första tanke är att jag full ringlat hem till någon brud. Dock inser jag snabbt att så inte är fallet, jag befinner mig i Felix rum, i hans säng.

Panikartat ser jag ner i min famn där någon mycket riktigt ligger. Felix. Sedan skjuter min livrädda blick till dörröppningen.

Mina ögon spärrar upp sig till max när de registrerar personen som står där, Felix pappa. Snabbt påbörjar jag min flygning ur sängen men Felix som håller i min hand får mig att nästan vrida axeln av mig. Jag kommer inte heller ur sängen utan hamnar bara konstigt på sidan för att sedan falla ner mot Felix igen.

Det ända jag faktiskt lyckas med är att väcka Felix. För hans kropp börjar röra på sig i en långsam takt. Min blick far från hans sömniga kropp till mannen i dörröppningen som med hängande mun tittar på oss. Det ser ut som att han ska svimma och jag ser snabbt på min bäste vän igen. Täcket har hasat av oss och våra händer är synliga, våra ihopflätade händer.