Gängkriget

29

Ogge lyckades trösta det känslokaos som kunde kallas mig och vi hade överlevt dagen. Killarna hade frågor och Ogge levererade perfekta svar så efter en stund dog frågorna ut och allt var som vanligt. För dem i alla fall.

Jag ligger nu i min säng efter ett två timmars frenetiskt slagsmål mot boxningsäcken som dinglar från taket. Mina ögon kantas av dessa irriterande tårar som nuförtiden älskar att framträda. Jag känner mig helt borta inom allt just nu, jag ifrågasätter allt. Saker som mina så kallade känslor för Oscar Enestad, för jag har kommit fram till att det är ett faktum, jag har känslor för honom. Till saker som min plats i livet, varför jag gör såhär som jag gör? Allt är allmänt förvirrat för att vara ärlig.

Det är som om jag inte kan få Oscar ur min hjärna för fem behagliga sekunder. Tankar om honom kretsar ständigt och jämt runt i min hjärna. Det värst är att jag njuter av det hälften av tiden. Det borde ju inte vara så.

Så med det tar jag upp min telefon och utan att jag vet ordet av har jag hittat hans Instagram. Enestadarna verkar ha regler som liknar våra om sociala medier. Vi får lägga ut bilder som avslöjar vår position först två timmar efter vi lämnat platsen. Detta på grund av säkerhetsskäl, då några mannar strök med på det sättet innan regeln inskaffades.

Dock är det inte det mina ögon fokuserar på. Nej, vad mina ögon gillande ber min hjärna att lägga på minnet är bilderna av honom.

Jag fastnar för en närbild på honom som framhäver hans ansiktsdrag perfekt. Med ens har jag screenshotat bilden. Nästan skrämd av mig själv skyndar jag mig med ett bultande hjärta in i kamera albumet för att radera bilden.

Vad håller jag på med? Inte kan jag spara bilder på min fiende. Bara tanken på i fall någon skulle hitta den får mig att rysa genom hela kroppen.

Jag släcker ner mobilen och stirrar upp i det risiga taket. Såklart hamnar mina tankar hos ungdomsleden i Enestads. Minnet från dagens katastrof inne på toaletten får det att hugga i mitt hjärta så att jag nästan får kippa efter luft. Men sedan fylls jag av irritation över hans beteende som snabbt utvecklas till ilska. Han klagar på mig för att jag vet inte ens vad! Medan han själv bara sticker så fort det blir problem. Jag har seriöst tappat räkningen på hur många gånger han lämnat mig på en skoltoalett. Det gör mig så arg att vi båda skyllt det här på mig!

'Att dra e fan allt du kan din jävel!!!!!!"

Min hjärna hinner ikapp mina känslors agerande först när smset är skickat och jag bannar mig själv för att vara så impulsiv. Såklart rinner handsvetten och hjärtat verkar försöka slå sig ur mitt bröst innan han svarat.

'Va fan vill du'

Irriterat börjar mina fingrar arbeta på mitt svar.

'Att du ska skaffa dig stake att nte bara dra så fort det kommer ett problem!!!!!!'

'Ja har stake det e du som nte har de! Du vågar inte gö nåt när du väl velat klart o bestämmer dig för att försöka!!!!!!!!'

Svarar han efter en stunds väntan fylld av översvallande känslor.

'Har ja visst men du bara drar!!!'

'För att du aldrig vill!!!!!'

'Ja vill visst!!!!!'

Fan. Panikartat försöker jag radera mitt meddelande. Känslorna styrde igenom det författarskapet och det är nog det dummaste jag hade kunnat skriva.

'Ja tror dig nte!'

Ska jag våga?

Om jag inte utsätter mig själv för risken till åtlöje så kommer jag aldrig få känna hans läppar mot mina igen. Med tanken om hans ljuvliga läppar som hungrigt masserar mina börjar mina känslor skriva igen.

'Borde du gö'

'Säkert!'

'Kom hit så får du bevis!'

'Erbjuder du sex just nu?????'

Mitt hjärta bultar som aldrig förr när jag läser hans meddelande. Jag kan nästan se hans nyfikna men skeptiska ansikte till mitt erbjudande. Dock verkar hans kropp vara min kropps högsta strävan just nu. Så långsamt knappar jag in de två bokstäverna och håller spänt andan.

'Ja'

Paniken bubblar upp inom mig. Har jag gått i fällan nu? Visar han just i detta nu upp vår konversation för hela Enestads mannar? Då kan jag kyssa livet adjö den saken är klar. Det tar alldeles för lång tid för honom att svara, mitt hjärta är nära sviktnings gränsen och kallsvetten bryter ut.

'Haha jätte kul Sandman!'

Får jag tillslut tillbaka och mitt hjärta går upp i en miljon slag per minut för att sedan gå ner i noll. Med aningen ansträngd andning knappar jag in mitt svar och hoppas in i döden på att jag har rätt. När man har känslor är man helt plötsligt inte så kaxig längre. Fast det behöver ju inte han veta.

'Jag skojar nte o ja vet att du vill!'

Det tar hela fem minuter innan hans svar kommer och det var i sista sekund då min död känts fruktansvärt nära.

'Hur tar ja mig in? O ja hoppas för din skull att du inte driver!'

---------------
Vill passa på att upplysa er om hur fruktansvärt glad och tacksam jag blir över alla fina kommentarer, röstningar och läsningar!Tack tusen gånger om ni förstår inte hur glad jag blir!❤️

Xx, M.