Gängkriget

42

Felix:
Jag vaknar med ögonlock lika tunga som bly. Det är knappt så att jag får upp dem och när det väl går så ser jag ett välbekant ansikte. Ogge. Med ens kommer alla minnen från igår tillbaka och jag kvider tyst till.

"Felix"

Suckar han och stryker mig försiktigt på kinden som min pappa gjorde igår. Efter en minuts tystnad bryter han den med en försiktig röst.

"Jag sa att Enestad hade värvat över din favorit tjej"

Jag suckar och känner hur tårarna börjar trycka på. Varför får han mig att gråta så mycket? Det är patetiskt.

"Nu måste jag gå för han kommer nog snart upp hit"

Påpekar Ogge försiktigt och jag grymtar fram ett tack.

Mycket riktigt kom min pappa strax in i rummet och lyckades tillslut luska ur mig samma historia som Ogge berättade igår. Därefter fick jag mig en dundrande utskällning som jag bara lyssnade halvt på. För utskällningen handlade om hur dumt det är att fastna för en tjej och hur jävla kass jag är som fick en tjej att hellre välja en Enestadare. Så ännu en gång har jag den där jävla tjejen som inte ens finns på halsen. Och allt jag kan tänka på är Oscar Enestads svek.

Efter ett tag går han iväg med en slängande dörr efter sig. Sedan ligger jag där och stirrar ut i tomma intet. Min hjärna är helt tom på tankar och min kropp på känslor. För så fort jag tänker så är det på Oscar och så fort jag känner efter så är det smärtan efter Oscars svek som gör sig påmind. För en gångs skull i mitt liv så tacklar jag inte smärta med aggressivitet men jag önskar att jag kunde. Visst jag är förbannad men det kommer inte ut i annat än gråt. För jag känner mig förödmjukad.

Efter timmar av stilla liggandes hör jag ett raspande ljud från mitt fönster. Jag är så slut på krafter att jag inte ens orkar bry mig. För det är säkert Oscar och resten av gänget som är här för att slutföra planen. Planen jag så lätt gick på.

Så när jag hör någon hoppa in genom fönstret så bryr jag mig inte. Jag lämnar honom öppet min rygg att hugga. Inte för att det kommer fungera, min rygg är redan sönder skuren av hans svek. Jag kniper ihop ögonen och försöker stänga ute de tassande stegen som kommer närmre. Jag hoppas att han gör det fort utan att plåga mig vidare, jag har lidit nog.

Dock hör jag hur stegen dör ut och går över i kravlanden. För plötsligt blir sängen väldigt ojämn och utrymmet precis framför mig sluttar ordentligt vilket får mig att kämpa emot för att inte trilla neråt. Det ligger alltså någon precis framför mig och jag önskar att personen var ett mysterium för mig. Dock är han inte det, för den lukten skulle jag kunna känna igen var som helst, det är Oscar. Genast kniper jag ihop ögonen för att inte låta tårarna slinka ut och försöker febrilt att inte kväva mig själv i min andning. Sedan når hans viskande röst som så ömt talar till mig och allt brister.

"Felix?"

Jag gör en hemsk grimars i mina försök att stoppa de tårar som febrilt rinner. Jag kniper ihop ögonen så hårt att jag tror att de ska gå sönder och håller inne andningen tills huvudet börjar snurra av syrebrist.

"Men lilla Felix?"

Hans tillgjorda ömhet i rösten får mig att vilja spy. Hur kan han ligga här och lura mig rätt upp i ansiktet? Hur kan han med att ljuga såhär? Jag antar att vad jag alltid blivit tillsagd är sant, Enestad är ruttet. För Oscar är verkligen rutten, han frågar tyst vad som har hänt och jag får ur mig ett läte mellan ett grymtande och hulkande. Jag spärrar upp ögonen och ska precis slå honom rätt i nyllet när jag förvirrat stoppar mig själv.