Gängkriget

16

Jag står kvar med handen för kinden mitt på toans smutsiga golv när fotsteg hörs. En del av mig hoppas att det är Oscar Enestad som kommer tillbaka. Medan den andra hatar mig för att göra det.

"Fan tog bruden vägen?"

Hörs Ogges välbekant lätt hånande röst. Jag vänder mig om och ser honom luta sig mot dörrkarmen. Jag borde egentligen inte vara förvånad av att han hållit sig i närheten när han visste att jag var själv, eller ja ensam med en hjälplös brud som absolut inte kan slå ner några Enestadare.

"Shit slog hon dig eller?"

Skrattar Axeln bakom honom och jag inser att min hand fortfarande vilar på min röda kind. Jag tar genast ner den och ger dem varsin mördande blick innan jag argt stegar förbi dem.

"Åh du fick inte till det eller hur?"

Skrattar Ogge hjärtligt och jag har lust att slå ihjäl honom. Dock stannar jag för att vänta in dem ändå. Jag får inte verka för misstänksam för såhär, som du hade kallat det upprörd, blir jag aldrig över en tjej.

"Vi såg en piss sur Oscar Enestad springa iväg btw. Men han var så snabb att vi inte hann med honom!"

Att höra hans namn får mig att irriterat stanna och knyta nävarna för att inte banka dem i väggen tills de går sönder.

"Vi försökte men han var så snabb och vi blev överraskade att han var själv!"

Försvarar sig Axeln närmast panikartat och jag inser att han måste ha tolkat mitt aggressiva beteende som argt emot dem för att de inte lyckades fånga honom. Inte faktan att han var påväg ifrån mig när de såg honom komma farande.

"Ta honom nästa gång bara!"

Fräser jag medan jag börjar gå iväg med spända muskler och ihop pressade käkar. De svansar efter som vanligt och jag ryter ogenomtänkt till utan att se på dem.

"Men följ inte efter mig för fan!"

Sedan snabbar jag på stegen och slår upp portarna till skolan. Att gå ut på skolgården själv är egentligen självmords uppdrag men jag orkar inte bry mig. Jag är så jävla förbannad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mina fötter tar mig till baksidan av skolan där några elever står och röker.

"Stick!"

Beordrar jag hotfullt och de skyndar sig genast iväg. Jag tar över deras tidigare plats och bankar argt till väggen med min hand. Det gör fruktansvärt ont och ett frustrerat skrik lämnar mina läppar. Precis när jag ska dunka huvudet och därigenom alla dess vidriga tankar om Oscar Enestad åt fanders så fryser min kropp till över en dryg röst.

"Sandman!"

Jag behöver inte ens vända mig om innan jag vet att det är djävulen själv. Mycket riktigt är det hans blå ögon jag möter när jag spänt vänder mig om. Jag blir dock förvirrad men lugn när jag inser att han kommer ensam.

"Enestad?"

Halvt frågar jag slött medan han knyter nävarna.

"Ska du verkligen slå mig? Du vet att jag vinner!"

Fortsätter jag ointresserat.

"Allt är ju som vanligt igen!"

Han släpper sina hårt knutna nävar för att göra citat tecken över 'vanligt' och jag himlar med ögonen.

"Och det betyder att du tror att du kan slå mig i ett slagsmål?"

Min röst är hånfull men fortfarande ointresserad trots den aggressivitet jag känner. Han bara lipar åt mig innan han på nytt knyter nävarna och går emot mig.