Gängkriget

28

Jag drar sakta baksidan av handen under ögonen där jag sitter på det lilla golvet inne på toan. Fan vad jag ska ställa till det för mig själv hela tiden!

Ett plötsligt ljud får mig att hoppa till, sedan skrattar jag tyst åt mig själv när jag inser att det är en knackning på dörren.

"Felix är du där?"

Det är Ogges röst och jag överväger om jag ska släppa in honom eller inte. Han borde ha någon med sig enligt reglerna och då lär jag bli tvingad att förklara något oförklarligt.

"Jag är ensam!"

Lägger han tyst till som om han läst mina tankar och jag reser mig vingligt upp. Dock stannar jag med handen på låset när jag fångar min egen spegelbild. Jag ser hemsk ut, helt förstörd. Mina ögon är rödsprängda och mitt ansikte är rött och blött. Jag ser ut som en ledsen hundvalp och det är inget som förväntas av Felix Sandman.

Så jag fixar snabbt till mig så att jag endast är lätt röd i ansiktet och har lite rödaktiga ögonvitor kvar. Sedan öppnar jag snabbt dörren och in kommer Ogge. Han ger mig en bekymrad blick och jag skruvar obekvämt på mig.

"Se inte på mig sådär!"

Det kommer ut lite ilsknare än menat men Ogge verkar inte ägna mina ord mer än en millisekunds uppmärksamhet. Istället så synar han mig upp och ner och suckar sedan djupt.

"Vad hände?"

Jag ser honom i ögonen och säger stenhårt.

"Inget!"

"Felix jag hade gått på det om du inte sett helt jäkla förstörd ut! Vad fan hände?"

Fan. Jag suckar uppgivet och samlar mod.

"Han dissade mig rätt hårt!"

Min röst bär mig inte riktigt och de dumma tårarna verkar vilja återkomma. Dock vägrar jag, Ogge har sett mig tillräckligt svag som det är.

"Inte för att det gör ont i mig att säga det men han är nog inget att satsa på Felix!"

Hans ansikte vrids mellan belåtenhet och avsmak vilket får mig att släppa ur mig ett kort skratt.

"Jag vet!"

Suckar jag sedan och slår blicken i marken. Jag vägrar gråta över en Enestadare, igen. Det roliga är att jag inte tänkt satsa på honom ändå. Seriösa förhållanden är inget för mig fast till att tolka Ogges uttryck så hade han inte trott mig om jag påstått det.

"Kom igen nu bro' nu kan du gå tillbaka till att hata på han igen!"

Ogges näve smäller lättsamt till mig på armen och jag ser upp på hans utmanade ögon.

"Jag slutade aldrig hata honom!"

Kontrar jag och smäller tillbaka en nivå högre i styrka på hans arm. Han grymtar till och slår tillbaka. Det slutar i en låssas fight med nedlåtande kommentarer om Enestadarna och framförallt deras ledare.

"Haha han suger!"

Säger Ogge plötsligt och jag tappar min garde helt. Ogges hand träffar mig då i magen ganska så ordentligt men det är inte det som gör ont. Utan att ordet 'suger' kan påverka mig så mycket. Nu faller tårarna över minnet av mitt och Oscar Enestads bråk om vem som skulle suga. I ren panik över känslan av att bryta ihop så ansöker jag handen till att få krossa väggen. Sedan faller mitt huvud mot väggen och jag lutar mig beslaget mot den kalla väggen. Min hand gör ont det måste jag medge men det kan inte mäta sig med smärtan och skammen jag känner när Ogges röst hörs bakom mig.