Gängkriget

30

Paniken gnager i mig som en galning. Jag har gett Oscar beskrivningen till mitt rums fönster.

Inte bara för mina känslors utan också stolthets skull hoppas jag att han kommer ensam och inte lurar mig. Men för säkerhets skull drar jag fram kniven och ställer mig tryggt till väggen bredvid fönstret.

Tiden går och jag börjar ge upp hoppet om hans ankomst. Min nervositet är inte längre knuten till hans besök utan till morgondagens skola då jag måste se honom i ögonen och veta att han drivit med mig.

När tårarna börjar hota om sin ankomst så slår jag argt handen i väggen bakom mig och stänger ögonen. Hur kunde jag tro att Oscar Enestad skulle komma till mig? Hur dum får man vara?

"Fan!"

Utbrister jag och tar ännu en gång ut mina känslor på väggen. Dock hejdar jag mig in på andra omgången då ett gnisslande ljud når mina öron. Med hjärtat i halsgropen hör jag hur ljudet utanför fönstret kommer närmre och närmre. Jag trycker mig mot väggen och lämnar inte det vidöppna fönstret med blicken ens en sekund.

När ljudet är fruktansvärt nära och även flämtande andetag hörs så greppar jag hårt om kniven. Hjärtats slag är galet ansträngda och hela min kropps muskler är spända, redo för en fight.

Plötsligt sticker ett blont huvud in och jag ler för mig själv men torkar snabbt av det. Än kan jag inte vara säker på om han kommer ensam. Oscar verkar inte ha sett mig än men han hoppar med en lätt duns in i mitt rum. Hans blick far runt i rummet tills hans blå ögon spärrar upp sig när de landar på mig. Innan jag hinner blinka har han böjt sig ner och fiskat åt sig en kniv som med all säkerhet bevarats i byxbenet.

Han ser förbannat på mig och jag höjer frågande ögonbrynen åt honom. För situationen är inte särskilt skrämmande då jag många gånger sett honom höja kniven mot mig.

"Jag visste att du skulle lura mig!"

Fräser han lågt och ser förskräckt mellan mig och dörren, som om tusen man skulle rusa igenom den. Även fast han försöker se oberörd ut så ser jag hans oro över att ha gått i fällan. Fast fällan finns ju inte.

"Vadå? Jag har inte lurat dig!"

Jag ser förvirrat på honom och han ger mig en 'är du seriös' blick.

"Varför hotar du med kniv då?"

Visk skriker han förvirrat och jag ser förvånat ner i min hand. Kniven hade jag helt glömt bort så fort jag såg honom och jag sänker den genast.

"Jag trodde du skulle lura mig och ha med dig en massa män och döda mig!"

Visk skriker jag tillbaka och han rycker på axlarna som för att säga 'hm förstår dig det hade kunnat hända!' Men vad som lämnar hans mun är mycket mer högdraget.

"wow höga tankar du hyser om mig du!"

Hans läppar kröks till ett flin och även han sänker sin sylvassa kniv.

Sedan står vi där i flera minuter och bara står. Min blick går från hans kropp, till sängen, till mina fötter, till taket och till fönstret. Om och om igen, jag menar hur börjar man det här? 'Så ska vi ha sex nu eller? När vi lagt ner vapnen och allt? Let's go!' Inte direkt. Att jag dessutom är nervös så att svetten rinner hjälper inte ett skvatt.

"Så ska du fega ur igen eller?"

Frågar han tillslut och jag flämtar irriterat till. Att han bara kan med, när jag är så nervös och äntligen samlat mod till mig att ens komma till det här stadiet. Fast i och för sig så går det väl på gammal vana antar jag.