Gängkriget

44

Ogge:

Fan.

Dörren till Felix rum smäller i näsan på mig så att hela huset skakar. Hur mycket jag än förklarade eller bad till hans förstånd så vägrade han tro mig. Han tror fortfarande på Oscars tre ord till lögner och har fått för sig att jag ljuger om kvällens händelser på festen. Han är helt otrolig! Varför skulle jag ljuga om det för? Ibland undrar jag om han har lågt IQ på riktigt. Nu vill han inte ens prata med mig längre, han bokstavligt talat kastade ut mig genom dörren.

Felix:

När dörren äntligen döljer min bäste väns ljugande ansikte så drar jag trött handen genom håret. Varför sa han så? Varför kunde han inte bara vara tyst? Hans ord var de jag absolut inte behövde höra. Att Oscar är otrogen eller vad man nu ska kalla det för. Nej, det är inte sant. Fast i och för sig så är han en Enestadare, en kille med liknande livsvanor som mig. Jag har då aldrig varit en annan trogen även om hon bett mig. Så varför skulle han inte ha någon annan utöver mig?

Jag skakar förfärat på huvudet och går långsamt till sängens kant. Där sjunker jag ner och tar fram min mobil. Sedan stirrar jag på den, bara stirrar som om jag väntar på att den ska visa mig vägen i livet. Plötsligt fyller ett meddelande min skärm, det är från Oscar. Med en skakig hand klickar jag fram det och läser tyst för mig själv.

'Hej F ❤️Saknar dig! bara tråkiga människor på den här festen!!!'

Jag suckar djupt när en hånande röst påminner mig om att Ogge nämnde en fest i beskrivningen om var Oscar var otrogen. Det hugger till i bröstet men jag håller tillbaka känslorna. Jag orkar inte med det här längre. Den här Felix Sandman som är helt uppslukad och styrs av allt vad Oscar är, jag hatar honom. För antingen så skrattar jag och ser ut som världens största kärlekskranke medan jag skuttar på rosa fluffiga moln. Eller så gråter jag i dagar över att min crush "krossat mitt hjärta". Det är fan inte okej, jag är Felix Sandman!

Med det klargjort för mig själv så går jag raskt fram till garderoben och drar fram en svart enkel t-shirt och ett par nytvättade jeans. Sedan fixar jag till mitt bångstyriga hår och sprutar lite parfym på halsen. Nu fan ska Felix Sandman tillbaka!

Killarna blev minst sagt förvånade när jag dundrade ner för trapporna och sa att vi skulle på fest. De hade sett på mig som om jag var helt väck, de hade ju precis kommit hem efter deras första försök till fest ikväll. Dock log de allihopa när jag visade upp mitt rätta jag och vi alla marscherade iväg mot festen med mig i spetsen. Jag fick till och med med mig Ogge, trots att hans ögon berättade om hur illa han tyckte om min befallning.

Nu går jag med självsäkra steg in mot köket i lyxvillan som driver festen, jävla rikemansbarn. Jag roffar åt mig en öl och häver i mig den i ett nafs. Sedan börjar jag på nästa innan jag drar mig mot vardagsrummet. Där är en massa fulla tonåringar igång med att gnida på varandra och jag skrattar lågt. Jag har saknat det här. Så med ens är jag ute på dansgolvet och känner blickarna av antingen skräck eller avund på mig. Deras blickar skiter jag fullständigt i och låter basens dunkande ta över min kropp. Jag dansar tills jag är helt svettig och bara njuter av att vara jag igen. Jag njuter fullt ut tills jag stapplar till toaletterna i nöd av att lätta på trycket i blåsan.

Där dör min njutning för på vägen så ser jag en person som får hela mitt existerande att falla igen. Ingen mindre än Oscar Enestad som hungrigt äter upp en tjej med sina killar hurrandes runt sig.

Först kniper en järnhand om mitt hjärta och pressar det till krossnings gränsen men sedan tar en annan känsla över. Ilska, ilska över allt han gjort och fått mig att känna kastar sig över mig. Ilskan bara stiger inom mig istället för sorgen som blivit en vardag och jag säger så tydligt jag kan riktat till Oscar.